Myten om den ädle vilden

OMVÄRDERING. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra norra Latinamerikas mäktigaste imperium, skriver Fredrik Segerfeldt, aktuell med boken ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”.

När Christopher Columbus kom till Västindien i slutet av 1400-talet beskrev han människorna där som ”mycket vänliga” som ”inte vet vad ondska är”. Det var en sanning med modifikation. För just då höll en folkgrupp på ett besegra en annan, som i sin tur tidigare hade trängt undan en tredje. På så sätt var spanjorerna bara en i raden av folkmördare som kom till Karibien.

Men Columbus var inte ensam i sin tro på den ädle vilden. I samband med den tidiga koloniseringen, där européer stötte på folkgrupper på olika grader av utvecklingsnivå, växte en diskussion fram om människans ursprungliga natur. Många undrade om dessa varelser var människor, om de i så fall var fullvärdiga sådana och dessutom hade en själ. Trots att många associerar ”den ädle vilden” med den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau använde han aldrig uttrycket. Det är i stället hans landsman, 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne, man bör förknippa formuleringen med.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Även om den lever kvar har föreställningen om en ursprungsmänniska som levde i fridfull harmoni har fått sig några rejäla törnar på sistone. I själva verket var jägar-samlarsamhällen mycket våldsamma, I tidiga stamsamhällen var mord den vanligaste dödsorsaken och det förekom brutal krigföring redan för tio tusen år sedan.

Egentligen är det underligt att det främst var ”upptäckten” av Amerika som gav upphov till diskussionen om människans naturtillstånd, för där fanns några mycket avancerade samhällen. Mest berömda är de mytomspunna imperierna, Inka och Aztekerna.

Dessa två riken hade en hel del gemensamt. Bägge var aggressivt expansiva imperier som styrdes av en ärftlig krigarklass och med en kejsare som sågs som en gud eller halvgud. Bägge hade en dominerande religion med en klass av präster. De hade var sin fast etablerad huvudstad, något Spanien saknade vid denna tid. Båda imperierna var dessutom unga skapelser, med bara runt ett sekel på nacken. Och bägge styrdes auktoritärt. Bilden av fridfulla och harmoniska samhällen som levt i lugn och ro i evighet innan de vita dök upp är inte rättvisande. Den ädle vilden var varken särskilt vild eller särskilt ädel, åtminstone inte alltid.

Många har frågat sig hur två spanska äventyrare – Pizarro i Peru och Cortés i Mexiko, som för övrigt var sysslingar – kunde erövra två så stora, mäktiga och väletablerade imperier med arméer bestående av hundratusentals krigare och befolkningar på tiotals miljoner. Pizarro hade endast hundrasextioåtta spanska soldater medan Cortés styrka bestod av som mest ett tusen trehundra spanjorer.

Några av orsakerna var att amerindianerna saknade såväl hästar och stora hundar som hårda metaller och (mindre viktigt) krut. Patogenerna spelade också en roll, även på denna korta sikt. Och chocken över spanjorernas brutalitet och överlägsenhet när det gäller våld lär ha påverkat.

Men det förmodligen viktigaste i bägge fallen var att conquistadorerna hade stöd av andra amerindianer, som var mer än villiga att hjälpa till att kasta de styrande över ända. Både Inka- och Aztekriket var imperier som hade underkuvat miljontals människor från andra folk och rövat och stulit resurser och människor från dem.

Aztekriket styrdes av mexica, ett nomadiskt krigarfolk som hade kommit norrifrån och i början av 1400-talet börjat bygga upp ett imperium. Med terror upprättade de sin överhöghet över de andra folken i området och krävde skatt och tribut från dem.

Något som särskilt utmärkte aztekimperiet var omfattningen av människooffer. Tusentals människor fick se sina hjärtan skäras ut medan de levde och pyramiderna i huvudstaden Tenochtitlán dränktes av blod. Syftet — att sätta skräck i motståndarna — uppnåddes visserligen, men det skapade också ett oförvitligt hat.

Det var därför inte svårt för Cortés att hitta bundsförvanter i kampen mot aztekerna. Faktum är att på varje spansk soldat som genomförde den blodiga belägringen av Tenochtitlán gick det två hundra amerindianska. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra detta norra Latinamerikas mäktigaste imperium. Spanjorernas allierade kunde inte veta att de skulle byta en sorts förtryck mot ett annat med mer långtgående konsekvenser.

Även Inkariket var en ny skapelse, som hade grundats när en stam i södra centrala Peru år 1438 besegrade en mäktigare grannstam. Imperiet expanderade snabbt och sträckte sig snart från dagens Chile ända in i dagens Colombia. Det var ett avancerat samhälle, en högkultur med miljontals invånare.

Precis som motsvarigheten längre norrut krävde de in skatt och tributer från de besegrade folken. De tillämpade också mänskliga offer i ritualer, både fiendesoldater som fångats i strid och barn som uppfostrats i just detta syfte. Men inte alls i samma omfattning som i Mexiko.

Man brukar säga att Inka var mindre aggressiva än Aztekerna och att rikets expansion ofta gick fredligt till. Det är delvis sant, även om den ofantliga armén kan ha påverkat i den riktningen: det är svårt att säga emot när det står tusentals beväpnade män utanför beredda att döda dig om du inte underkastar dig. Men faktum är att Inkas erövringar också var delvis mycket blodiga företeelser. Om det folk som armén stötte på inte erkände Inka som sin kejsare blev det krig, fiendens ledare och andra avrättades och befolkningen straffades utifrån hur länge striderna pågått. Det var därför inte förvånande att Pizarro, precis som Cortés, fick omfattande hjälp av amerindianer i sin erövring av Inkariket.

Sammantaget kan man alltså säga att den förenklade bilden av ondsinta och giriga vita européer som kom och erövrade stackars oskyldiga bruna människor inte är sann. Man skulle lika väl kunna reducera den spanska erövringen av de två imperierna till att de härskande byttes ut medan förtrycket och utsugningen fortsatte. Det fanns skäl till att de två centrumen i det spanska Amerika låg i just Mexiko och Peru. Genom att döda ledaren för imperiet kunde spanjorerna inte bara ta hans rikedomar utan även fortsätta att tvinga de infödda folken att förse dem med mat och tributer. Nästa steg var att ta kontroll över de existerande metoderna för att samla in skatt och – framför allt – tvångsarbete. Som ekonomen Ronald Findlay och ekonomhistorikern Kevin H O’Rourke skriver i boken Power and Plenty: ”I huvudsak ersatte både Cortés och Pizarro en styrande infödd elit med en spansk, som bägge levde på att utnyttja de underkuvade bönderna.”

Det finns ett grundantagande i diskussionen om erövringen av Amerika, och särskilt dessa högkulturer, om att det är mer fel av en europé att med våld och lurendrejeri upprätta ett utsugande imperium i Latinamerika, än när en amerindian gör samma sak. Det är ett underligt antagande. Visserligen kom spanjorerna från en annan världsdel, men såväl aztekerna som inka hade också de sitt ursprung på platser som var geografiskt avlägsna från åtminstone delar av respektive imperium. Det är inte mer fel när en vit människa begår omoraliska handlingar än när en brun gör det.