DEMOKRATI. En sak som dock är annorlunda, jämfört med hur det var på Jugoslaviens tid, är demokratin. Idag finns det fler partier, medier och ideella organisationer än tidigare. Samtidigt är situationen allt annat än bra eftersom många partier, medier och organisationer är mer eller mindre nationalistiska, skriver Vladan Lausevic.
I Bosnien brukar människor dela upp tiden i mentala kategorier ”före kriget” och ”efter kriget”. I sin tur har kategorierna olika associationer. Före kriget brukar följas av uttalanden om att det var bättre och finare medan efter kriget brukar förknippas med att det är sämre och värre. Mellan raderna existerar nostalgin för ett land som inte existerar längre. Samtidigt är det så att dagens situation på västra Balkan både kan påminna om hur det var på Jugoslaviens tid men även tiden före första världskriget.
Under mitten och slutet av 2000-talet brukade jag tillbringa det mesta av sommartiden i Bosnien. I samband med att jag under gymnasietiden fick allt mer intresse för globalisering och europeisk integration ville jag uppleva att den ekonomiska och politiska framåtandan hade nått Bosnien också. Det var på tiden innan man hade Facebook eller Instagram. Förvisso kunde jag följa nyheterna om vad som hände i Bosnien via olika medier och genom Skypesamtalen med farsan. Men hur saker och ting såg ut i praktiken var något som jag ville få uppleva.
En av de stunderna som kändes mer speciell var sommaren 2005. Det var då jag hörde popsången Sve je isto, samo njega nema, ”Allt är sig likt, det är bara han som saknas”. Och jag behövde inte ens höra hela låten för att förstå vad det handlade om. Än idag finns det situationer där människor upplever en känsla av jugonostalgi inte minst i Serbien. Det är inte ovanligt att hitta individer på västra Balkan som känner att saker och ting var bättre förr. Det kan jämföras lite med hur en del fortfarande har stark folkhemsnostalgi samtidigt som en sångare som Måns Zelmerlöw inte sjunger om Palme.
Mitt intresse för historia, politik och sociologiska aspekter har bland annat att göra med mitt intresse för vad som hände i samband med övergången från det Titokommunistiska Jugoslavien till det postkommunistiska västra Balkan. Det var en förändringsprocess präglad av globalisering, ekonomisk transition, och demokratisering. En historiker måste alltid ha som utgångspunkt att saker och ting inte förändras över en natt eftersom dagens samhällsutveckling i grund och botten präglas av någon form av ”socialt arv” från det förflutna.
Därmed kan frasen att allt är sig likt och att det bara är han (Tito) som saknas kopplas ihop med vissa beteenden och processer. Det kommunistiska systemet har försvunnit men Bosnien är inte något offer för ”nyliberalismen” eftersom en stor del av landets ekonomi är beroende av mer eller mindre ineffektiv offentlig förvaltning och styrning av företagen där politiker ofta skapar jobb åt sig själva och sina kontakter. Fackföreningar som under Jugoslaviens tid främst hade uppgiften att fixa mat och semesterboende för fabriksanställda, alltså något annat än att kräva bättre löner och villkor, är i fortsatt svag ställning jämfört med andra delar av Europa. I Bosnien ”delas allting på tre” eftersom det enligt landets nuvarande konstitution finns tre konstitutionerande folkgrupper samt ”övriga” vilket inte är någon större skillnad jämfört med hur det var på Jugoslaviens tid när det kommer till ”etnopolitiken”.
Som Jasmin Mujanovic menar i sin bok Hunger and Fury. The Crisis of Democracy in the Balkans är fallet att dagens västra Balkan politiskt sett påminner om hur situationen var under slutet av 1800-talet — ett jordbruksbaserat och ekonomiskt stagnerande område där klanbaserade och kriminella politiska eliter har mycket makt genom sin etnonationalistiska profil. I Bosniens fall talar man bland annat om etnokapitalism där man tolererar maktmissbruk och korruption så länge som man upplever att ”våra egna” får jobben och höga positioner.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Västra Balkan har historiskt sett lite erfarenhet och processer när det kommer till vänster-höger, arbetar- och borgarklass, samt GAL-TAN- konflikter. Faktum är att många av dagens politiska aktörer var individer med höga positioner och större materiella tillgångar under Jugoslaviens sista år. Dessa kunde sadla om från kommunism till nationalism tack vare effektiva manipulationer genom att skapa rädsla och främja hat mellan människor.
En sak som dock är annorlunda, jämfört med hur det var på Jugoslaviens tid, är demokratin. Idag finns det fler partier, medier och ideella organisationer än tidigare. Samtidigt är situationen allt annat än bra eftersom många medier, partier och organisationer är mer eller mindre nationalistiska. Och demokratin i Bosnien är under ständig prövning eftersom valdeltagandet är lågt och det dessutom inte är ovanligt med uttryck i stil med att säga ”hellre diktatur med börd än demokrati utan bröd.”
Dock hoppas jag på att nästa gång jag besöker Bosnien få uppleva det som Mujanovics bok pekar på, nämligen en mer flytande demokrati och organisering i form av medborgerliga sammankomster som i Bosniens industripräglade ”historiska röda stad” Tuzla. Om det är något som kan utmana det rådande systemet och nationalismen är just fokus på inkluderande demokratiska processer samt fortsatt orientering med siktet inställt på medlemskap i EU.
vladan.lausevic@opulens.se
