MAKT. Jag kan inte sluta tänka på makt. Verklig stor makt syns ofta inte, den är så självklar att alla anpassar sig, inte ens tänker tanken att utmana. Det är först när makten ruckas på en aning som upproret ens blir möjligt att föreställa sig.
Det här är, tror jag, en viktig anledning till att #metoo blivit så stort i just Sverige. Här är vi ändå närmare jämställdhet än i många andra länder, och kvinnor har därför lättare att se alla gånger vi inte behandlas lika, lättare att våga och vilja prata om det.
Makt och maktlöshet är nu basvillkor i mänskligheten, oftast genom historien fördelat så att några få har det förra och alla andra det senare. Kön har varit en självklar maktbas, klass, börd, kunskap har varit andra. Makt finns både i meningen makt över sig själv och i meningen makt över andra. Det förra är en mycket bra sak, som alla borde ha mer av. Det senare är betydligt svårare.
Det är i allmänhet samma personer, och samma grupper som både haft stor makt över sig själva och makt över andra. När en person med liten makt över sig själv ändå har makt över andra är det tyvärr inte sällan en bas för övergrepp, som om man hämnades på den mest maktlöse för det som andra med mer makt gjort mot en själv.
All makt över andra innehåller dock grunden för övergrepp. Det gäller särskilt om man har makt över den som saknar egenmakt Det handlar både om möjlighet, att det är enklare att utnyttja den som saknar makt, och om en sorglig mänsklig instinkt att liksom ofta tycka att den maktlöse inte är värd bättre. Häromdagen fick jag höra att någon hällt en burk surströmming från ett fönster ner på en tiggare utanför ett Ica där jag ibland handlar. Få saker triggar meningslös ondska lika starkt som genuin maktlöshet.
Sett politiskt tenderar liberaler att vara vaksamma på statens makt men glömma arbetsgivarens medan vänstern värnar arbetstagares egenmakt men tror att statens eller fackets makt är av godo. Konservativa har traditionellt sällan haft särskilt mycket maktkritik över huvud taget, förutom om överheten brustit i sina åtaganden. Att den ÄR överhet är däremot inga problem.
Med #metoo syns både högerns och vänsterns blinda fläckar. Arbetsgivares övermakt tycks otvetydigt ha förvärrat situationen, med fler övergrepp i otrygga branscher. Maktojämlikhet generellt är också en faktor i vilka individer som utsätts och vilka som får härja fritt.
Samtidigt har även facket sett åt andra hållet, i vissa fall har lokala fackklubbsordförande till och med varit inblandade i övergreppskulturen, vilket gjort enskilda utsatta helt utan möjlighet att säga ifrån. Inte heller tycks offentliga arbetsgivare vara bättre än privata, det gäller såväl inom kulturvärlden som om man jämför vanliga företag med exempelvis vården. Det är inte hur man fått makten, genom pengar eller politik, som avgör hur man förvaltar den.
Jag tror inte att det går att bygga samhällen där ingen har makt över andra. På basnivå är vissa starkare, äldre, mer kunniga, i en något sånär fri ekonomi kommer vissa också vara rikare än andra. I nästa led krävs staten och dess Leviathan för att förhindra att de starkare utnyttjar de svagare, detta trots att staten med sin absoluta makt och våldsmonopol alltid innebär ett konkret hot om ojämlikhet och övergrepp.
Vad vi däremot kan göra är att försöka maximera den makt som människor ändå har över sig själva. I det ligger både självklara jämställdhetssträvanden som att inrätta en välfärdsstat och en arbetsmarknad som i möjligaste mån bemäktigar människor i sina egna liv.
isobel.hadleykamptz@opulens.se
