MAKTFÖRDELNING. #Metoo startades av Tarana Burk för drygt tio år sen. Hashtaggen fick nytt liv i filmvärlden efter Harvey Weinstein-affären. I och med skandalerna inom Svenska Akademien och Kulturhuschefen Benny Fredrikssons avgång har den återigen visat hur skeva maktförhållanden är inom kulturvärlden. Vi har hört vittnesmål om hur den så kallade ”kulturprofilen” utnyttjat och våldtagit kvinnor och om hur risig arbetsmiljön är på Stockholms fina stadsteater.
Inom branscher där konkurrensen är hård och många arbetar under osäkra anställningar eller helt utan kontrakt är risken för maktmissbruk extra stor. Det finns förutom de sextrakasserande männen personer som helt enkelt tycker att det är normalt att ha bugande människor vid sina fötter, som de kan utnyttja precis hur de vill. Kulturvärlden är en bransch där det förväntas att man ska vara tacksam för att få jobba, där människors reella kompetens inte värderas så högt som den borde, eftersom konkurrensen är så hård, där folk sliter och inte kommer särskilt långt om de inte har de rätta kontakterna.
I Frankrike finns det en fin ekonomisk modell för att undvika denna skeva maktfördelning. Den gäller för de som arbetar inom teater och film och innebär att om man jobbar ett visst antal timmar per år får en grundlön som gör att man klarar luckorna mellan projekten. Vilket i sin tur innebär att man kan ha ett normalt liv och en ekonomisk grundtrygghet. Utan att fjäska för eliten. Vi får se hur länge den här sociala modellen överlever med Macrons ultraliberala syn på arbete. Hur som helst borde den vara något för svenska politiker att tänka över och en fråga för fackförbunden att driva.
Visserligen har vi i Sverige många stipendier som går att söka och som gör att konstnärligt arbete kan utföras under mer humana omständigheter. Men stipendier är skattefria och därmed inte pensions- eller sjukpenningsgrundande. Det är inte med ett stipendium du får ta ett bostadslån eller tryggar en kontinuerlig inkomst.
Den senaste tidens händelser får mig också att tänka på den franska dokumentärfilmaren François Ruffin som gjort bland annat filmen Merci patron! där han granskar mångmiljardären Bernard Arnaults fiffel och respektlöshet gentemot sina anställda. Ruffin ställde upp i parlamentsvalet i våras och blev otippat invald. Han krävde då att få minimilön istället för den femdubbla standardlönen som ligger på dryga 7 000 euros för parlamentsledamöter. Man skulle kunna kalla Ruffins aktion för en revolution inifrån och det är precis den här typen av agerande som behövs. Att de med makt med fri vilja avsäger sig en del av den. Att Stadsteaterns Benny Fredriksson inte bara avgår, men också fattar att han inte ska ha kvar sin sjusiffriga årslön från Stockholm stad efter sina svinerier.
Men självklart är det en utopi att tro att alla människor med makt självmant kommer att ge upp en del av den. Chefer inom kultursektorn kommer förmodligen fortsätta att från sina piedestaler ägna sig åt inbördes beundran med det feta lönekuvertet i fickan så länge de kan. Därför är en tydlig vänsterpolitik den enda lösningen. Någon måste driva frågan om en grundlön för kulturarbetare som tvingas frilansa eller ta projektanställningar. En grundlön som på sikt skulle förlängas till alla medborgare.
Det finns inget större kapital inom kulturen, men det lilla som finns centreras alltför ofta, som på den övriga marknaden, till några få personer. Personer som självklart aldrig någonsin skulle kunna bära upp kulturen själva. Det är en nödvändighet att kapitalet börjar fördelas rättvist. Den fria marknaden fungerar som vi vet inte längre. Samhällets resurser hamnar i händerna på stora företag och organismer och stannar där. Enligt ekonomen Thomas Piketty så kommer klassklyftorna bara bli större eftersom kapitalavkastningen ökar samtidigt som tillväxten minskar. Vi går mot ett klassamhälle som liknar det vi såg för hundra år sen. Klassresor kommer bli svårare, om inte omöjliga, och rikedom kommer enbart byggas via arv eller giftermål, inte arbete. Precis som förr i tiden.
I och med skandalerna inom kulturbranschen har samhällets skeva maktfördelning blivit läskigt tydlig. Det har gett oss ett ypperligt tillfälle att fundera på om vi verkligen vill låta den kommande regressionen vad gäller jämlikhet och klass ske.
info@opulens.se
