KUBAFRÅGAN. På torsdag, den 14 november, ska utrikesutskottet justera regeringens proposition om EU:s handelsavtal med Kuba. Att säga nej till det mesiga EU-avtalet är det minsta vi kan göra, skriver Sofia Nerbrand.
På Kuba hukar drygt 11 miljoner människor under diktaturens förtryck. De får inte rösta i fria demokratiska val och kommunistregimen slår systematiskt ner på dem som engagerar sig i föreningar. Oppositionella och människorättsaktivister sätts i fängelse.
Den före detta presidenten Raúl Castro lär göra allt för att likt sin bror Fidel hänga kvar vid makten i åratal.
Hur ska omvärlden agera i sin relation till Havanna? USA har hårda ekonomiska sanktioner för att sätta press på regimen, samtidigt som landet tagit emot miljontals kubaner som bildat en viktig enklav i närliggande Florida.
EU har däremot förhandlat fram ett betydligt mesigare samarbetsavtal med Kuba. Det har rätteligen stött på hård kritik från demokratirörelsen eftersom målet om att just demokratisera Kuba tagits bort. Det är mycket beklagligt eftersom EU har möjlighet att påverka andra länder. Minns till exempel hur Frankrikes president Emmanuel Macron i somras hotade med att skrota hela EU:s frihandelsavtal med Mercosur-länderna Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay om inte Brasilien såg till att stoppa de förödande bränderna i Amazonas djungler.
Avtalet med Kuba ska godkännas av samtliga nationella parlament i EU för att träda i kraft. Ger ett lands folkvalda tummen ner faller avtalet.
Inte många länder återstår nu, men ett av dem är Sverige. Den svenska regeringen har inte kunnat bestämma sig angående avtalet och drog förvånansvärt tillbaka en proposition om att godkänna avtalet i somras. Men nu ligger det åter på riksdagens bord.
Sedan avtalet förhandlades fram 2016 har den politiska utvecklingen gått i fel riktning.
På torsdag, den 14 november, ska utrikesutskottet justera regeringens proposition och under kommande vecka ska riksdagsledamöterna rösta om den i kammaren.
Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har aviserat att de kommer att rösta nej medan Vänsterpartiet – föga förvånande med tanke på partiets kommunistiska förflutna – stödjer avtalsförslaget. Därmed har Moderaterna avgörandet i sin hand.
Detta självutnämnda frihetsparti, vars företrädare har varit starkt engagerade i demokratiseringen av Baltikum och Öst- och Centraleuropa, har dock tyvärr landat i att de stödjer regeringen i frågan om hållningen till Kuba.
”Genom ett avtal blir dialogen med Kuba mer ordnad och Sverige kan då vara en aktiv part”, säger partiets utrikespolitiske talesperson Hans Wallmark i en kommentar.
För M handlar det således numera mer om stabilitet än om påtryckningar för frihetliga reformer. Just snyggt.
Sedan avtalet förhandlades fram 2016 har den politiska utvecklingen gått i fel riktning. Och vi vet numera också att handel och marknadsekonomi inte nödvändigtvis leder till demokrati, vilket var förhoppningen efter att Sovjetunionens onda imperium raserades för 30 år sedan.
Tvärtom har auktoritära ledare med rena diktaturfasoner blivit allt mer förekommande i en lång rad länder på senare år. Demokratin är inte självklar någonstans och det är just därför vi i den fria delen av världen måste visa solidaritet med människor som haft oturen att födas i ofria länder.
Att säga nej till EU-avtalet är det minsta vi kan göra. Moderaterna har ännu tid att ändra sig. Och gör de inte det så bör de avkrävas en ordentlig redogörelse för hur de resonerar. Gång efter annan.
Hur kubanerna har det är inte bara deras egen angelägenhet. Demokrater har en skyldighet att alltid aktivt agera för att mänskliga rättigheter respekteras överallt.
sofia.nerbrand@opulens.se
