EXTREMISM. Radikalisering var årets tema på FECRIS, den europeiska organisation för information och forskning kring sekter, nyligen avslutade konferens i Bryssel. Opulens Anne Edelstam besökte konferensen.
Vad är likheten mellan en sekt och radikalisering? Den frågan försökte talarna – poliser, psykologer, sektexperter, jurister och offer – svara på under denna intensiva dag i hjärtat av EU:s huvudstad. Det finns några få ministerier som ägnar sig helhjärtat åt sektfrågan i Europa. Ett av dessa finns i Belgien och projektet har hög prioritet speciellt efter de senaste terrordåden där.
Belgien har tagit intryck av Frankrikes nyinstiftade lag – som straffar individer och grupper vilka utnyttjar människor för att manipulera dem – och skapade sin egen i liknande anda. Lagen inbegriper allt från oseriösa terapeuter, coacher, manipulativa ledare till rekryterarare för farliga organisationer som IS.
Både Belgien som Frankrike har dessutom professorer som undervisar i manipuleringsmetoder och sektproblemantik på universitetsnivå. En av dessa, juristen Jean-Pierre Jougla, förklarade hur snarlika metoderna är mellan att lura in en vanlig individ i en sekt eller i en radikaliserad rörelse. ”För ingen människa går med i en manipulerande organisation frivilligt. Personen, ibland en hel familj, blir förledd genom specifika metoder att tro på något som framställs som positivt och hedersvärt.” På så vis leds hen in i en helvetisk cykel där världen är uppdelad i ett vi mot dem, svart och vitt, där såväl informationskontroll råder som total lydnad till ledaren och ideologin råder . Det är närmast omöjligt att själv ta sig ur ett sådant grepp. Därför är förebyggande och information väsentligt.
Anhängaren inleds att tro att hen är en del av ett projekt för att rädda världen – att skapa ett nytt, bättre samhälle – som Kalifatet till exempel eller Armageddon. Idealet motiverar anhängaren och gruppens lag anses stå över samhällets. Ett utopiskt samhälle målas upp med en auktoritär ledare och total lydnad. Hitintills har dessa indoktringeringsmetoder enbart intresserat en minoritet eftersom det mest drabbat de närstående (som i en ”vanlig” sekt) till de hjärntvättade. Men med de ökade terrordåden och rekrytering till IS börjar alltmer forskning ske i området.
Anne Josso, generalsekreterare för MIVILUDES (franska ministeriet som arbetar under premiärministern för att informera om sekteristiska rörelser), beskrev Frankrikes problematik med de cirka 400 minderåriga barn till terrorister som återvänt till Frankrike. Av dessa är cirka hälften under fem år gamla och födda i Syrien eller dess närhet till IS-soldater. Sedan april 2014 försöker franska regeringen hitta en lösning inte enbart för dessa barn men även för hur de ska göra med de 16 000 som håller på att radikaliseras. Cirka tvåtusen är mellan 15 och 25 år och redan radikaliserade, varav en liten minoritet eventuellt förbereder en terrorattack.
Det finns inga enkla svar. Rekryterarna vänder sig till en allt yngre publik, så unga som 13-14 åringar, samt till kvinnor. Jihadistpropagandan med sina enkla svar och känsla av tillhörighet drar till sig allt fler medborgare från våra komplexa men demokratiska samhällen där vissa känner sig vilsna eller bara saknar ett ”högre ideal”.
Den franska regeringen försöker förhindra sina medborgare från att resa till Syrien, stoppa terrordåd, hitta och följa de som har radikaliserats samt blockera deras bankkonton. Tiotusentals poliser har utbildats men det är ingen lätt uppgift vi brottas med, medgav Anne Josso. “Däremot kan vi glädjas åt att det inte blivit några våldsamma incidenter mot muslimer i landet utan fransmännen verkar ha förstått att det handlar om en handfull radikaliserade terrorister som inte har något med Islam att göra”, fortsatte hon. Tvärtemot har solidariteten förstärkts trots att väskor undersöks och kappor får öppnas lite överallt, tunnelbanan står still så fort man misstänker ett onormalt föremål och affärer utryms så finns inget utbrett missnöje mot åtgärderna. Hon hoppas på en enad europeisk organisation där samarbetet mot terror kan bli verklighet.
Anne Josso fick medhåll av Alain Grignad, polis och islamolog. Han anklagade media och populistiska politiker för att ha skapat en negativ inställning till muslimer samt piskat upp en förlamande rädsla hos medborgarna trots att sannolikheten att drabbas av ett terrordåd i Europa är minimal.
Alexandra Stein, amerikansk socialpsykolog och sektexpert, förklarade vikten av tillgivenhetskänslor inom indoktrineringsprocessen. “Precis som när vi var barn, blir vi emotionellt nära och beroende av den personen vi gett vår tillit till i det här fallet sektledaren.” När denne, efter att ha gett anhängaren sitt förtroende och isolerat hen från oliktänkande, skapas en hotfull atmosfär och stressen blir snart kronisk. Anhängaren hamnar i ett traumatiskt ekorrhjul hen inte kan ta sig ur. Tillsammans med den i sekter ofta organiserade sömnlösheten samt påver mat, bidrar detta till en förändring i hjärnan som försätter den utsatta i ”trans” eller i ett slags vakuum. För att komma ur denna schizofrena obalans gäller det att anhängaren kan skapa en sund relation med en pålitlig utomstående. Enbart då kan man hoppas på en varaktig avradikalisering, menar Stein.
När Véronique Roy, en sekulariserad fransyska, berättade om hur hennes son blivit radikaliserad, trots att han inte hade någon aning om islam innan, och skickats till Syrien där han dog 23 år gammal, var inget öga i salen torrt. Föräldrarna hade försökt in i det sista att hålla kontakten med honom, accepterade att han konverterade, slutade dricka vin där hemma för att inte stöta sig med honom och så vidare men det var förgäves… En dag försvann han och skickade senare ett sms från Syrien dit han hade forslats av sina rekryter vilka efter en tid meddelade att han ”dött som martyr”. ’Vi har inte ens en kropp att begrava’ sa hon.
Det finns några få ”avradikaliserare” även om yrket ännu inte har någon officiell benämning. De får hjälp av familjen (i de fall där resten av familjen inte har radikaliserats) för att förstå hur individen var innan indoktrineringen, läsa på om ideologin och till sist träffa denne för att försöka förklara med vetenskapliga bevis hur perversa gruppens idéer egentligen är bakom den välputsade fasaden. Det är ingen lätt uppgift och lyckas inte alltid.
Det finns även några avdelningar i franska fängelser där olika metoder prövas för att se hur man kan få radikaliserade individer att integrera och acceptera samhällets lagar igen. Däremot är det svårt att veta om omvändningen är ärlig eller inte eftersom en av sekternas vanligaste regler är att ljuga så mycket de vill bara det gynnar sektens syften.
Terror och radikalisering har väl alltid funnits men skalan har stigit. Låt oss dock inte förlamas av rädsla utan som poeten George Herbert sa “living well is the best revenge”, ett gott liv är den bästa hämnden. Det har våra demokratiska samhällen bevisat även om de inte är perfekta. Diktaturer och auktoritära samhällen faller däremot alltid samman. Låt oss hoppas att det också gäller IS så kallade stat.
Under tiden borde samhället satsa mer på närkontakt med patrullerande poliser och samhällstjänstemän som invånarna kan lära känna och känna tillit till. Det anonyma samhället leder till att individer med dålig självkänsla lätt kommer på fall. Det gäller att fånga upp dessa i tid. Det är något vi alla medmänniskor bör engagera oss i. Ett trivsammare och mera medmänskligt samhälle där invånare av alla kulturer och skikt umgås och respekterar varandra.
info@opulens.se
