ESSÄ.”Samma kapitalstarka, privilegierade grupp skall ständigt testa yttrandefrihetens gränser på redan sårbara grupper, till exempel muslimer, flyktingar och transpersoner”, skriver Filip Hallbäck.
Det börjar bli dags att göra en distinktion mellan fenomenet yttrandefrihet och den yttrandefrihetsdebatt som upprepats med ojämna mellanrum under 2010-talet i Sverige och internationellt. Denna distinktion bör klargöras redan nu, innan nästkommande sådan debatt lär blossa upp.
Fenomenet yttrandefrihet handlar om relationen mellan staten och invånarna. Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna får inte en stat förhindra det fria ordet hos sina invånare. Däremot finns vissa avgränsningar i lagstiftningen; i Europakonventionen, som bland annat Sverige ratificerat, kan dessa begränsningar handla om exempelvis hets mot folkgrupp.
Yttrandefrihetsdebatten är något helt annat. Den utgår den från tesen om en “åsiktskorridor” som krymper utrymmet för “avvikande åsikter”, en lärosats som i sin tur utmynnat i de populariserade begreppen “cancel culture” och “deplatforming” (mobbing av personer från specifika plattformar p.g.a. att de yttrat något som anses vara klandervärt). Premissen ingår i en högerextremistisk diskurs i den retorik som använts – och fortfarande används – av just högerextrema partier i Europa och i USA, men även av enskilda röster utanför dessa organisatoriska sfärer. Ett återkommande drag är att man gör anspråk på att besitta “sanningen”, som andra försöker “tysta ner”.
Den upprepade diskussionen om att “yttrandefriheten i Sverige är hotad” handlar i själva verket om normer. Det finns exempelvis antirasistiska normer, som gör att uttalade rasistiska åsikter inte anses vara godtagbara i sociala sammanhang. Drar du exempelvis ett skämt om våldtäkt i offentligheten lär du skapa dålig stämning, men det är inget hot mot yttrandefriheten att andra påpekar det olämpliga med att du drar ett sådant skämt.
Ändamålet med denna retorik tycks handla om att steg för steg luckra upp befintliga antidiskrimineringsnormer och återgå till ett sorts “vi och dom”-tänkesätt som i sin tur skall adressera alla politiska sakfrågor. En fortsatt normaliseringsprocess av en nedsättande människosyn, helt enkelt. Ju färre som reagerar, desto större landvinningar i denna diskursiva förskjutning.
Det paradoxala är att många av de som “säger något som ni andra inte vågar” inte själva är mottagliga för saklig kritik. Samma kapitalstarka, privilegierade grupp skall ständigt testa yttrandefrihetens gränser på redan sårbara grupper, till exempel muslimer, flyktingar och transpersoner. Exempel återfinns i åtskilliga utspel från den tidigare sexrådgivaren Katerina Janouch och medieprofilen Cissi Wallin.
Janouch har sedan den famösa intervjun i tjeckisk tv i januari 2017 vid upprepade tillfällen angripit muslimer och flyktingar, just på grund av att de är muslimer och flyktingar. Hennes angrepp mot sina meningsmotståndare, särskilt de som förespråkar en human asyl- och migrationspolitik, är minst lika vedervärdiga. Wallin blåste nytt liv i den uttjatade valsen om transkvinnors påstådda hot mot ciskvinnors organisering, i en Expressen-krönika från maj. “Feminism är inte en faddergala för alla” var rubriken, tillika budskapet i dennes intellektuella moras till text. Wallin har avfärdat alla invändningar som att “det inte går att vara vänster idag” så fort man har en “avvikande åsikt om kön”. Båda använder sig just yttrandefrihetsargumentet för att rättfärdiga sina egentliga vanhedrande åsikter om andra samhällsgruppers rätt att slippa diskriminering. Allt blir en ytlig fråga om yttrandefrihet, fastän det inte är en fråga om yttrandefrihet överhuvudtaget.
Själv drömmer jag ibland om en bred folkbildningskampanj kring yttrandefrihetsbegreppet.
En viktig delförklaring till denna utveckling finner vi även i nyliberalismens inverkan. I en tidigare essä på Opulens har jag inkluderat denna ideologikritiska ingång, och då som nu handlar det om att försöka rama in vår samtidskontext. Med nyliberalism avses inte enbart den fanatiska tron att den fria marknaden som samhällets frälsare. I det här sammanhanget handlar det om dess skadegörelse på samhällskroppen. Medievetaren Ylva Habel har pekat ut nyliberalismen som grundläggande orsak till idén om att maktutövningar bör frikopplas från ansvarstagande, varför nationalistiskt sinnade krafter lyckats vinna mark de senaste tio åren. De nationalistiskt sinnade krafternas ohederlighet och totala brist på lyhördhet menar Habel har gjort så att debatt omvandlats till en krigsstrategi i syfte att förändra opinionsbilden och därigenom flytta fram sina positioner.
Vad göra åt denna utveckling? Själv drömmer jag ibland om en bred folkbildningskampanj kring yttrandefrihetsbegreppet. För det behövs onekligen en fortsatt diskussion, men långt bortom det diskriminerande tankegodset som präglat yttrandefrihetsdebatten de senaste tio-tolv åren. Den diskussionen måste istället ha en stark rot i fakta. Diskussionen om yttrandefrihet förtjänar helt enkelt bättre än vad den högerextremistiska diskursen någonsin kan erbjuda. Ovannämnda utveckling är dessutom ett hån mot alla de skribenter och kulturarbetare som lever och arbetar i länder med beskuren yttrandefrihet.
info@opulens.se
