MEDIEKRITIK. Förutom enskilda kampanjer som vi uppfattar som sexistiska eller rasistiska – varför diskuterar vi sällan idag reklamen med samma intensitet som andra inslag och företeelser i medierna, undrar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.
Tre tips från Opulensveckan:
1. En liten skandal i Karlsruhe och globalisering von oben i Donaueschingen. Andreas Engström skrev i måndags om den samtida musikens ambitioner om global mångfald.
2. Jeanette Gustafsdotter har inte fått en smakstart som ny kulturminister, men det är för tidigt att säga vilken typ av politiker hon är: aktivisten, tjänstemannaministern, eller någonting helt annat menade Lars A Johansson i onsdags.
3. Det är svårt att finna sig tillrätta i Elli Papakonstantious iscensättning och jag undrar var Euripides text finns i denna blasfemiska iscensättning, ansåg Lena S Karlsson i torsdags efter att ha sett Alkestis på Dramaten.
I mina kvarter har elskåpen, med inspiration från projekt som provats i bland annat Amsterdam och Berlin, försetts med annonstavlor. Detta framställs som både en försköning av den offentliga miljön och som en trygghetsökande åtgärd.
Massmediernas förmodligen minst önskade inslag är märkligt nog sällan diskuterat. Jag pratar om reklam. Tidningar, tv, radio och internet har de flesta av oss åsikter om. Inte bara särskilda program, sidor eller företeelser utan gärna också generellt där till exempel barnens konsumtion är ämne för diskussion. Men förutom enskilda kampanjer som vi uppfattar som sexistiska eller rasistiska – hur ofta betraktar vi idag reklamen med samma mediekritiska öga?
Vi kan välja att inte se och lyssna på reklamkanalerna. Vi kan stänga av nätets popups, installera AdBlock, sätta upp ”Reklam nej tack!”-skyltar på våra brevlådor och anmäla våra telefonnummer till spärregistret Nix. Men så fort vi lämnar våra hem så kan vi inte värja oss för reklamens förfulning av vår gemensamma miljö. Och i minskande grad kan vi själva sprida budskap. Stora delar av det offentliga rummet, som tunnelbanor och köpcentrum, är numera stängda för delaktighet i demokratin, som exempelvis att sprida flygblad. Elskåpet är en av få gratisytor i städerna där en icke lagligen uppsatt affisch kan få sitta kvar i några dagar.
Varje elnätsbolag lägger årligen ner några hundra tusen kronor på att, som de kallar det, klottersanera sina elskåp. I mitt område har en konstnär målat några av elskåpen med motiv som fått de förut gråa och trista kuberna att smälta in i miljön. Det är fint och nu kommer fler lokala förmågor ges chansen att göra något trevligt av elskåp. Men som nyliberalen Milton Friedman konstaterade så är inte heller luncher man blir bjuden på gratis…
Stöd Opulens - Prenumerera!
För majoriteten av skåpen har istället försetts med reklamtavlor för i första hand lokala evenemang. Det vill säga de fungerar som tidigare men till en kostnad och politiska affischer är inte tillåtna.
Trots att något som i praktiken tidigare varit gratis alltså blivit avgiftsbelagt och dessutom antagligen undandrar en möjlighet till opinionsbildning för fattiga grupper så framställs detta som inte bara någon slags förbättring av den offentliga miljön. Det är visst också en viktig socialpolitiskt insats. Det höjer “känslan av ordning och reda, vilket i sin tur ska gynna en positiv spiral av minskad benägenhet till klotter och nedskräpning.”
Det finns ingen hejd på hur denna varumärkespropaganda påverkar lokalsamhället positivt. Enligt vårt lokala Business Improvement District (liknande frontorganisationer för bostadskapitalet finns i andra delar av världen där ekonomiska intressen vill påskynda gentrifieringen) så skapas också säkerhet för invånarna. Detta då otrygga miljöer ”ofta förknippas med att det är skräpigt” som en företrädare uttryckte det sig i Sveriges Radio. En trygghetsåtgärd med miljöfernissa med andra ord.
Ja, med mördande reklam ska man ju enligt visan även kunna sälja konserverad gröt.
Tre tips från Opulensveckan:
1. En liten skandal i Karlsruhe och globalisering von oben i Donaueschingen. Andreas Engström skrev i måndags om den samtida musikens ambitioner om global mångfald.
2. Jeanette Gustafsdotter har inte fått en smakstart som ny kulturminister, men det är för tidigt att säga vilken typ av politiker hon är: aktivisten, tjänstemannaministern, eller någonting helt annat menade Lars A Johansson i onsdags.
3. Det är svårt att finna sig tillrätta i Elli Papakonstantious iscensättning och jag undrar var Euripides text finns i denna blasfemiska iscensättning, ansåg Lena S Karlsson i torsdags efter att ha sett Alkestis på Dramaten.
red@opulens.se
