CENSUR. “Framför allt bör vi dock alla tänka ett varv extra innan vi efterlyser ordning och reda på internet”, skriver Mattias Svensson.
Det klagas ofta på samtalstonen i sociala medier. Inte utan fog. Det hatas och hotas, och även legitim respons kan bli obehaglig när den i hundra- och tusental sköljer över en enskild människa och hens personliga mediekanaler. Dessa drev har både avsedda och oavsedda mönster, och tenderar exempelvis att gå särskilt hårt åt kvinnor.
Således kommer kraven på att någon borde ta ansvar och styra upp debatten.
Någon gjorde det häromveckan. Svenska Institutets twitterkonto @Sweden blockerade plötsligt tusentals konton i namn av att motverka näthat, rasism, sexism och homofobi.
Det var förstås en allvarlig och i många fall obefogad anklagelse mot många av de mer eller mindre offentliga personer som blockerades. Bland dem fanns exempelvis Svenska Dagbladets kulturkrönikör Margit Richert, politiknörden Richard Herrey och ateisten John Houdi. Många tycks ha listats helt enkelt för att de utgör offentliga personer med åsikter till höger om mitten.
Lite finstilt hävdades att folk också kunde ha “blockats” av mer personliga skäl (eller för att vara porrbotar) och alltså inte för att de skulle ha varit rasister och hatare, men det gjordes inget försök att differentiera de olika kategorierna. Misstänkliggörandet föll över alla.
Urvalet gjordes av Vian Tahir, som presenterar sig som expert på nätsäkerhet. Hade massblockeringen varit ännu ett i raden av hyss från en enskild person vore det inte mycket mer att orda om. Svenska Institutet har också tidigare låtit personer som administrerat twitterkontot @Sweden under en vecka få stor frihet, vilket orsakat skandaler och indignation över åsikter och skämtsamheter.
Men Svenska Institutet gav först massblockeringen sin sanktion och meddelade på sin hemsida att den var ett ”krafttag för att skydda det fria ordet”. Det klingade orwellskt när blockeringen var så tydligt färgad av Tahirs personliga agenda.
Experimentet blev nu inte så långvarigt. Svenska Institutet hävde redan veckan därpå blockeringen och har bett om ursäkt.
Det finns dock anledning att dröja kvar och lära av vad som hände. Att Svenska Institutet som myndighet ställde sig bakom blockeringen innebar allvarliga anklagelser mot privatpersoner, ett övertramp som borde få juridiska och personalmässiga konsekvenser.
Framför allt bör vi dock alla tänka ett varv extra innan vi efterlyser ordning och reda på internet. Att ge självutnämnda ”experter” uppdraget att styra upp nätet och debatten innebär att de får ett vapen i handen med vilket de driver sin agenda. Nästa gång sitter de inte bara vid ett lånat twitterkonto.
I Storbritannien är det regerande Torypartiet redan på väg att skaffa sig en olycklig maktposition över nätkommunikationen. I sitt manifest inför valet i juni gör de ett nytt försök med att hindra åtkomsten till porr, ett övertramp i sig. Men i manifestet krävs även att internetleverantörer filtrerar politiska uppfattningar som anses extrema, med hot om straff.
Det är en extremt farlig åtgärd. Hur ska företagen kunna bedöma vad staten anser vara extremism? Kanske känner de sig tvungna att anlita självutnämnda nätsäkerhetsexperter, för att ha ryggen fri. Sannolikt väljer de att fälla hellre än fria kontroversiella budskap och personer, om det senare innebär risk för böter och straff. Då är censuren ett faktum.
Det är hög tid att sätta ner foten i förebyggande syften mot alla sådana strävanden. Samhällsdebatten behöver skyddas inte bara mot sina avarter, utan framför allt från sina självutnämnda ordningsmän.
mattias.svensson@opulens.se
