KATASTROF. Idag är det tjugo år sedan 11 september-attentaten i USA. Opulens chefredaktör Stefan Bergmark skriver om de negativa konsekvenser för oberoende medier som följt i terrordådens fotspår.
Tre tips från Opulensveckan:
1. ”Det hade varit intressantare läsning om Lambertz inte varit så upptagen av att rentvå sig själv utan också resonerat kring sin del i det som hände”, menade Annica Hulth i måndags i sin recension av Göran Lambertz bok När sanningen inte räcker.
2. ”Här riktas kritiken främst mot de egna leden inom den breda vänstern och den tendens som drar åt det kulturrelativistiska hållet. Som i mångfaldens namn försvarar reaktionära kulturer,” skrev Nette Wermeld Enström i tisdags om Stefan Arvidssons bok Socialismens själ.
3. Att säga att ”idén bakom utställningen är att visa att Polen är ett fritt land, där man kan kritisera alla, också eliten” blir en direkt förolämpning mot alla konstnärer som utsatts för verkligt förtryck i sina hemländer, skrev Ida Thunström i fredags om den polska utställningen Politisk Konst.
2001 var katastrofernas år i plural. I alla fall för mig med hela tre omskakande händelser under detta märkesår – en privat, en nationell och så den globala.
Den privata sker under mellandagarna. En otäck brandolycka i vår sommarstuga i Umeå skärgård då vi tvingades fly ut på isen i bara strumplästen med vår äldsta dotter, då en bebis, insvept i en filt. Stugan brann ner till grunden men ingen skadades i alla fall. Den nationella katastrofen tar sin början i Malmö och Göteborg under våren och sommaren samma år – kravallerna i samband med EU:s toppmöten. Våldet, massgripandena och den efterföljande repressionen och rättsrötan slog en hel generation unga svenska aktivister i spillror.
Den globala katastrofen, terrorattackerna i USA den 11 september 2001, har idag sin tjugoårsdag. En katastrof på många olika plan förstås men i denna mediekolumn håller vi oss till journalistiken och attentatens efterverkningar för den är bedrövliga. Något tidningen Journalisten tydliggjorde i onsdags.
Journalisten hade gått igenom Committee to Protect Journalists arkiv över frihetsberövade journalister. Under slutet av 1990-talet minskade antalet fängslade journalister i världen stadigt. Knappt ett år före terrorattackerna i USA satt färre journalister fängslade globalt än någonsin under de 30 år tidningen undersökte. Sedan 2001 går siffrorna i rakt motsatt riktning med en toppnotering 2020 då den senaste mätningen gjordes.
Med ”kriget mot terrorismen”, de ursinniga bombmattorna över Afghanistan och Irak, följde ett nytt världsläge med ökade hot mot såväl den enskildes rättssäkerhet som pressfriheten. ”Det räcker med att se hur Assange, Manning och Snowden hanteras av USA för att inse att det är en annan tid. Och andra länder apar efter” sa Erik Halkjaer, ordförande i svenska Reportrar utan gränser, till Journalisten.
Ny terroristlagstiftning har försvårat de fria mediernas arbete i såväl demokratier som auktoritärt styrda länder och rena diktaturer. Lägg till hoten mot journalister från islamistiska och högersinnade extremiströrelser, vilka delvis förstås också växt fram på grund av attentatens verkningar och de politiska reaktioner som följde, och en mörk bild framträder…
Under tjugo år har vi runt om i världen sett återkommande attacker mot den oberoende journalistiken och att inget tyder på en motsatt utveckling inom den närmaste tiden.
Tre tips från Opulensveckan:
1. ”Det hade varit intressantare läsning om Lambertz inte varit så upptagen av att rentvå sig själv utan också resonerat kring sin del i det som hände”, menade Annica Hulth i måndags i sin recension av Göran Lambertz bok När sanningen inte räcker.
2. ”Här riktas kritiken främst mot de egna leden inom den breda vänstern och den tendens som drar åt det kulturrelativistiska hållet. Som i mångfaldens namn försvarar reaktionära kulturer,” skrev Nette Wermeld Enström i tisdags om Stefan Arvidssons bok Socialismens själ.
3. Att säga att ”idén bakom utställningen är att visa att Polen är ett fritt land, där man kan kritisera alla, också eliten” blir en direkt förolämpning mot alla konstnärer som utsatts för verkligt förtryck i sina hemländer, skrev Ida Thunström i fredags om den polska utställningen Politisk Konst.
red@opulens.se
