Rasistmedierna kommer alltid att vara först

Media.

MEDIA. Jag tror inte att vi kommer undan att rasistmedier är först med förmedling av nyheter kring brott begångna av personer med invandrarbakgrund. De är dels specialiserade på detta och dels struntar de i faktakoll och annat som hör den journalistiska processen till.

Det vore oroväckande om andra medier därmed drar sig för att rapportera om samma nyheter.  Att så skulle vara fallet är dock inte särskilt sannolikt. Ett exempel är de omtalade sexövergreppen från nyårsnatten i Köln 2015-16. Efter vederbörlig fördröjning för att kolla upp sanningshalt och liknande rapporterades nyheten. Möjligen blev den senare i Sverige på grund av bristande bevakning och kompetens att bevaka tyskspråkiga medier, men strax efter att nyheten rapporterades på bred front i engelskspråkiga medier dök den upp också i Sverige.

Inget PK-filter alltså, bara rimligt tvivel på om en nyhet som i förstone låter helt grotesk faktiskt stämmer. Ett tvivel som också försenade tysk public service från att rapportera. Därefter blev händelsen och dess efterspel extensivt bevakat, som sig bör.

Det behövs alltså inte en diskussion om mediers mörkläggning, som hävdats på vissa håll. Däremot behöver vi en diskussion om den alternativa nyhetsförmedling som sprider den sortens föreställningar. Sajter som Avpixlat, Fria Tider eller vissa kommentarstrådar på det betydligt bredare diskussionsforumet Flashback. De är lästa, de är spridda och de drar trafik till alla etablerade medier som finns på nätet. För allt fler etablerade medier och läsare finns en symbios. Ändå är diskussionen om alternativmedier med en mer eller mindre uttalad rasistisk agenda ofta på slagordsnivå.

Man kan inte hävda att allt eller ens det mesta som står på rasistmedierna är lögner. Mycket är sant, men urvalet är filtrerat, så gott som allt är rewrites och alla slags spekulationer som gynnar den rasistiska agendan uppmuntras. Det är framför allt genom det senare som osanningar slinker igenom, ofta i den tidiga rapporteringen kring dramatiska händelser. I dessa medier och deras kommentarsfält fick exempelvis bisarra spekulationer om mordet på ett möbelvaruhus i Västerås stor och tidig spridning.

Samtidigt kommer de här medierna stundtals att vara bäst på att rapportera kring sin valda nisch. När jag gjorde ett reportage om tiggare fanns länkar och sammanfattningar om lokala problem ofta på den här sortens sajter. Det var omskrivningar av texter i lokalpress och få egna nyheter, men dock en översikt som inga andra medier kunde erbjuda. Ofta kring frågor som andra dragit sig för att rapportera om, men som uppenbarligen många vill läsa om. Den läsare eller researcher som söker kompletterande kunskap har alltså viss nytta av dessa medier, vilket man bör kunna erkänna. Det problematiska är inte nödvändigtvis nyheterna, utan den bristfälliga faktakollen, det snäva urvalet och framför allt den brutala, rasistiska jargongen och agendan.

Just genom sitt arbetssätt kommer dessa medier att vara ensamma också om en del sanningar, sådant som andra medier väljer att inte rapportera om. Vanligen handlar det om att förtydliga etnisk tillhörighet hos gärningsmannen vid ett brott. Detta är själva urvalskriteriet för många av dessa sajter, är gärningspersonen etnisk svensk rapporteras vanligen brottet inte alls. De läsare som söker detta utbud kommer att hitta det här.

Riskerna med sådan rapportering kan illustreras med ett exempel från Karlstad sommaren 2015. Ett signalement som lämnats till polisen i samband med en anmälan av en gruppvåldtäkt indikerade att förövarna var personer med invandrarbakgrund, vilket blev vida rapporterat i rasistmedierna. Anledningen till att vanliga medier inte spred signalementet var att polisen valt att inte gå ut med det, då det skulle ha skadat utredningen och i onödan misstänkliggjort personer. Några dagar senare lades utredningen ner, eftersom någon våldtäkt på den anmälda platsen inte kunde styrkas.

Någon ånger över eller kritik mot publiceringen framkom inte på de sajter som spritt signalementen från den aldrig begångna våldtäkten, istället riktades ilska och attacker mot den anmälande kvinnan. Den farhåga om att sprida misstankar mot oskyldiga personer med liknande signalement som hindrade etablerade medier från publicering är förstås själva den publicistiska idén bakom dessa alternativa medier.

Allt detta behöver både nyhetskonsumenter och etablerade medier lära sig att leva med. Med den trafik de alternativa sajterna drar kommer de knappast att sluta rapportera. Några av dessa glada (förvisso vanligen arga) amatörer kommer tvärtom med tiden att bli så kompetenta på sitt hantverk att de blir intressanta att rekrytera för traditionella, åsiktsneutrala medier. Är dessa i så fall beredda på den publicistiska diskussionen, och har man arbetssätt för att kunna rekrytera sådan kompetens utan att också rekrytera rasistiska värderingar?

Diskussionen behöver förresten föras redan idag. Rasistmedierna och deras läsare lever redan i symbios med traditionella medier. Rasistmedierna hämtar inte bara nyheter och opinionsmaterial i traditionella medier som passar deras agenda, som stöd eller som kritik. De styr också sina läsare till artiklarna som refereras. Detta ger stora trafikströmmar till traditionella medier, vilket förstås ofta är välkommet men också något man påverkas av.

Att trafiken från rasistmedierna styr opinions- och debattmaterialet i traditionella medier är otvetydigt. Det kanske det också ska, eftersom det är ämnen som intresserar många läsare. Men att läsartrafik från rasistmedier kan lyfta artiklar i etablerade medier så att de delas i sociala medier och toppar listor innebär att en grupp mycket aktiva nätaktörer kring rasistsajterna kan styra vad vanliga läsare av etablerade medier blir tipsade om. Detta utan att den läsande allmänheten är informerad. Kanske borde etablerade medier inte bara skylta med sina mest lästa och delade artiklar, utan också öppet redovisa varifrån trafiken kommer till de populära artiklarna de skyltar med. Då skulle trollen komma ut i ljuset.

MATTIAS SVENSSON
mattias.svensson@opulens.se

Bild: MATTIAS KRONSTRAND

Alla artiklar av Mattias Svensson

 

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Media

0 0kr