SOCIALA MEDIER. Mathias Jansson är starkt kritisk till Mark Zuckerbergs idéer om att med VR-teknik skapa ett digitalt universum.
Facebooks grundare Mark Zuckerberg tillkännagav nyligen att företaget byter namn till Meta i ett första steg mot att skapa framtidens nya plattform i form av ett metaverse. I sin mest utopiska, eller om man så vill dystopiska version är ett metaverse ett digitalt universum som liknar det man hittar i filmen Matrix. En digital värld där vi lever, arbetar och umgås med hjälp av våra avatarer, det vill säga digitala persona, som nästan inte går att skilja från verkligheten. Tekniskt är vi långt från den upplevelsen, utan det närmaste vi kan komma idag är att använda ett par VR-glasögon och låta oss omslutas av en digital värld där vi kan röra och interagera med andra digitala människor. Facebook äger ju också företaget Oculus som jobbar med VR-teknik så det är en naturlig utveckling av Facebooks vision att försöka bygga ett metaverse.
Idén om ett metaverse är nu inte ny. Begreppet blev populärt i och med Neal Stephensons roman Snow Crash från 1992 där han refererar till metaverse som ett digitalt universum som man kan nå via virtual reality, man hittar också liknande tankar hos cyberpunkens fader William Gibson som myntade begreppet cyperspace 1982, och i andra böcker och filmer som redan nämnda Matrix, eller Tron och Steven Spielbergs Ready Player One. Onlinevärldar som Second Life (skapat av Linden Lab 2003) var ett av de första försöken att flytta in verkligheten i ett metaverse med egen valuta, ambassader och andra officiella verksamheter i den digitala världen.
Tanken bakom metaverse är att eftersom du idag redan ägnar så stor del av din tid på nätet, varför inte flytta över allt och leva hela livet online, från jobbet, fritiden, träffa vänner, till kontakter med olika myndigheter och institutioner? I metaverse kan du umgås och träffa alla du behöver med hjälp av din avatar. Du behöver inte logga ut för att kunna leva ditt liv fullt ut utan allt som du gör i verkligheten ska du också kunna göra i metaverse. Frågan är förstås vad det kommer att göra med vår syn på verkligheten?
Ordet meta, kommer från grekiskan och kan betyda efter och bakom. Ofta används begreppet som ett prefix till ord som metadata, metafysik, metafiktion och metaverse, där man då menar att meta är en högre nivå av något. Ofta menar man en strukturell och mer allmän nivå som står ett steg längre bort från det riktiga verkligheten. Det är inte riktiga data vi får ta del av i metadata, utan den övergripande sammanfattningen från stora datamängder (till exempel sammanfattningarna av en massa vetenskapliga artiklar, men inte själva artiklarna). I metafiktionen är det inte berättelsen i sig utan själva skrivprocessen och berättelsens konventioner och strukturer som står i fokus. Ett metaverse påminner därför om Platons liknelse med grottan. Vi ser skuggan på väggen eller rättare sagt digitala avatarer på våra skärmar, men det är inga riktiga människor utan bara konturer av den riktiga verkligheten. Ett metaverse blir bara en skissartad kopia av verkligheten.
Vi människor har alltid sökt efter den sanna verkligheten. Filosofer, vetenskapsmän och religiösa personer har genom historien försökt att förstå och avslöja vad som döljer sig bakom vår verklighet och ställt sig frågan om det finns något högre, en slags hyperverklighet bortom det verkliga. Tyvärr kommer vi nog bara längre ifrån den sanningen genom att gräva oss ner i ett metaverse. Filosofiskt är ett metaverse som att krypa tillbaka in i Platons grotta igen för att titta på skuggspelet på väggen, det blir en skissartad och förenklad version av verkligheten som vi slussas in i. Men det är väl kanske tanken med ett metaverse att få oss oberäkneliga, irrationella och obstinata människor in i en mall som är enklare att kontrollera och beräkna. Vilket naturligtvis gynnar företag och myndigheter som enkelt kan följa våra digitala fotspår och förutse våra beteenden och påverka våra beteendemönster.
info@opulens.se
