MEDIEKRITIK. Valrörelsen har varit skrämmande dålig. Märkligt, då det den här gången fanns fler ödesfrågor än på länge. Då borde debatten bli bättre, mer saklig, mer tyngd av allvar. Istället tvärtom. Rena cirkusen och man var tacksam när det bara handlar om halvsanningar och inte hellögner.
Mest trist är att politikerna “kommer undan med det”. Precis som Trump länge gjorde. Måhända är det formatet på debatter som gör det. Eller samhällsklimatet. Sakliga och tjatiga frågor med krav på att förklara ges ingen plats. Politiker behöver nästan aldrig verifiera sina påståenden. Därmed ligger en del av skulden för den urspårade valdebatten på journalistkåren.
Vi som varit med en tid minns 1991 då populistpartiet Ny Demokrati hade skrivit sitt partiprogram. En av ledarna hette Bert Karlsson och hade blivit mångmiljonär på dansband. Den andra hette Ian Wachtmeister, greve och måttligt framgångsrik affärsman. Bert Karlsson kom till Aktuellt-studion fylld av sitt vanliga arroganta och skräniga självförtroende. Han skulle berätta om partiprogrammet. Där mötte han i direktsändning en vänlig och korrekt reporter, Olle Stenholm. Denne var unik, jämfört med dagens valbevakning. För han hade noga läst på, han var envis och han lät allt ta tid.
Han gick igenom programmet, i princip sida för sida, och pekade ut den ena stolligheten efter den andra. Inte bara åsikterna utan att allt var ologiskt och okunnigt. Stenholm krävde tydliga förklaringar. Vilket var omöjligt att ge då texten var ren populism, förmodligen skriven på några timmar av en halvtaskig reklambyrå.
Snart insåg tittarna två saker. Den första var att Bert Karlsson inte läst partiprogrammet. Det andra var att han snabbt, för han är ingen dumbom, insåg att han var helt körd. Han var inbjuden till sin egen avrättning och den skedde i direktsändning under bästa sändningstid i nationell tv. Aldrig har någon önskat ett strömavbrott i tv-huset så mycket som han gjorde då.
Stenholms metod var enkel och han behövde inte vara elak. Han hade läst på och han var envis på gränsen till tjatighet. Det räckte. Bert Karlsson kom inte undan. Men dit når inte dagens journalistik.
Låt mig ta två tydliga exempel i nutid. Av en händelse figurerar KD-ledaren Ebba Busch i båda. Hon är inte vald avsiktligt. Men kanske oundvikligt.
Hon har byggt sin politiska karriär på att socialdemokraterna är ensamt ansvariga för krisen i vården. Otroligt, då vården styrs av 21 politiskt tillsatta regioner. Det står i mellanstadiets lärobok i samhällskunskap. Åtta av tio bor i regioner som helt eller delvis styrts av borgerliga partier. Det vet KD. Det vet journalisterna. Men hon får mala på. Lögnen ifrågasätts inte. Och upprepas en lögn tillräckligt ofta…
Men i Aktuellt nyligen när Cecilia Gralde ledde en debatt mellan Busch och socialminister Lena Hallengren, påpekade de två att KD och deras politiska vänner var ansvariga för huvuddelen av sjukvården i landet. Ebba är inte dum, hon är streetsmart. Hon lade huvudet på sned och försökte vara statsmannamässig. Med en röst en oktav lägre än normalt och de stora glänsande ögonen fokuserade i kameran sade hon allvarligt: Jo, vi har alla ett ansvar…
Varför i h-e kunde reportern då inte frågat: ändå har du i åratal sagt motsatsen? Trummat in en lögn gång på gång? Varför? Ingen sådan fråga. Busch kom undan med det.
Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel.
Samma med den nu nästan världsberömda falukorven. Alla gick i fällan. Ebba viftade med en falukorvsring i radio (!) och hävdade att den för ett år sedan kostade 24 kronor. Idag kostade den 40. Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel. Debatten efteråt handlade om två saker. Dels vad en falukorv egentligen kostar. Alla hade olika prisuppgifter, från extrapris på Lidl till ordinarie pris på Ica Nära i Djursholm. Det betydde att båda priserna stämde. Sedan gick debatten över till snack om kötthalt.
Dels gråtmilda krönikor, Aftonbladet toppade den listan. Daniel Suhonens handlade om att han i sin fattiga ungdom sett sin mamma tvingas föda upp familjen på falukorv till extrapris. Bortskämda Ebba hade inte en aaaaaaning om hur vanligt folk hade det. Inte ett öga torrt.
Men vad Busch påstod var att samma typ av falukorv ökat från 24 till 40 kronor på ett år, alltså 70 procent. Påståendet var buslätt att kolla. Men ingen orkade göra det eller ens fatta den enda väsentliga frågan: talade KD-ledaren sanning?
Svaret fanns ett par knapptryckningar bort. Statistiska Centralbyråns prisundersökningar finns på nätet och visar att priset på charkprodukter har stigit med 9,8 procent på ett år. Ebba hävdade i nationell media 70 procent! Skandalen var att ingen journalist gick in på SCB:s sajt. Att göra ett scoop och sänka hela KD:s korvtaktik hade tagit tio minuter. Ett grovt tjänstefel av pressen.
Ebba kom undan igen. För när Sverige står för sina största utmaningar sedan andra världskriget handlade valdebatten om felaktiga priser på falukorv. Ett land får de politiker och den regering de förtjänar. Att Sverige har förtjänat så lite…
lars.thulin@opulens.se
