REDAKTIONSSTRID. ”Att såväl den tidigare chefredaktören Paulina Neuding som den nuvarande Ivar Arpi, liksom de andra i redaktionsledningen, bjuder ägarna motstånd är i ett större perspektiv ett sundhetstecken.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark skriver apropå de senaste turerna i striderna på Bulletin.
Tre tips från Opulensveckan:
1. ”Där och då blev klang och rörelse ett, och inte minst detta korta ögonblick i slutet underströk vad Sasha Waltz ”In C” inte var: Det var vare sig musik och dans frikopplade från varandra eller försök att göra musik och dans till ett”, löd Andreas Engströms initierade anmälan av ett musik- och dansverk i Berlin.
2. ”Den kapitalistiska industrin driver, eller är åtminstone djupt förankrad i, konstverket som unikt objekt.” Nyligen såldes ett digitalt konstverk för drygt 500 miljoner kronor. Ida Thunström gav en intressant kommentar om den spektakulära händelsen.
3. ”I denna politiska brytpunkt – där det nyliberala paradigmet efter otaliga finanskriser tycks gå mot en alltmer auktoritär variant – blir Romaric Godins bok en välbehövlig sammanfattande milstolpe”, skrev Lisa Gummesson i sin ingående läsning av ”Klasskriget i Frankrike”, vilken nu kommit ut på svenska.
Stormen på nättidningen Bulletin har inte bedarrat, snarare tvärtom. De infekterade interna stridigheterna inleddes med att vd:n Pontus Tholin självsvåldigt publicerat en opinionstext vilket fick den dåvarande chefredaktören Paulina Neuding att avgå. Detta följdes av en skandal då det uppdagades att en rad artiklar på sajten plagierats. Därefter har redaktionsledningen och ägarna kritiserat varandra i hårda ordalag och det inför öppen ridå. I torsdags lämnade så en av grundarna, Thomas Gür, det sjunkande skeppet och igår framkom det att den gentemot ägarna lojala IT-chefen utan chefredaktörens vetskap försökt värva skandaljournalisten Joakim Lamotte.
Ett magasin som Opulens, frihetligt med sociala orättvisor som en självklar publicistisk utgångspunkt, står givetvis långt ifrån en konservativ högertidning som Bulletin. Men för ett levande offentligt samtal i en demokrati krävs en nyansrik flora av medier. Politiska preferenser är inte detsamma som publicistiska ambitioner så låt oss hålla saker och ting isär.
I sin krönika i Sydsvenskan i söndags kallade Per T Ohlsson, själv till höger, Bulletins medarbetare för ”foliehattarnas politiska vänner” och en ”skock högerhaverister”. Att sätta ihop en redaktion med kanske allt för många starka egon är kanske inte klokaste teambuilding-strategin. Men det betyder inte att de är haverister, liksom att den som i ens egna ögon har förkastliga åsikter inte nödvändigtvis är en tossig foliehatt.
Bulletin enrollerade många högprofilerade skribenter men de är, som jag uppfattar det utan undantag, också erfarna och skickliga i sitt hantverk. Flera av dem lämnade fasta tjänster på seriösa tidningar för ett projekt de verkligen trodde på. De plagierade artiklarna visade förstås på allt annat än skicklighet men vilken tidning ser dagens ljus utan födslovåndor? Ja, det kan jag som startade min första, ett rollspelsfanzine, på 80-talet och sedan under årens lopp en rad andra blaskor svara på: Ingen.
Nej, den mer graverande amatörmässighet som präglat Bulletins första tid ska i första hand skyllas på ägarna. Ett gäng entreprenörer som till skillnad från redaktionsledningen inte har erfarenheter av att göra tidning. Som istället för den utåt proklamerade publicistiskt oberoende tidningen, där det skulle ”skiljas på news och views”, uppenbarligen såg framför sig en sajt som dansade efter ägarnas pipa. Som om vi inte hade tillräckligt många högersinnade låtsastidningar, så kallade ”alternativa medier”, i det här landet.
Att såväl den tidigare chefredaktören Paulina Neuding som den nuvarande Ivar Arpi, liksom de andra i redaktionsledningen, bjuder ägarna motstånd är i ett större perspektiv ett sundhetstecken. Vi andra i journalistkåren borde åtminstone kunna stödja denna sida av Bulletin-striderna.
I grunden är det ju en kamp för att bevara vår långa tradition av god publicistisk sed i det här landet.
Tre tips från Opulensveckan:
1. ”Där och då blev klang och rörelse ett, och inte minst detta korta ögonblick i slutet underströk vad Sasha Waltz ”In C” inte var: Det var vare sig musik och dans frikopplade från varandra eller försök att göra musik och dans till ett”, löd Andreas Engströms initierade anmälan av ett musik- och dansverk i Berlin.
2. ”Den kapitalistiska industrin driver, eller är åtminstone djupt förankrad i, konstverket som unikt objekt.” Nyligen såldes ett digitalt konstverk för drygt 500 miljoner kronor. Ida Thunström gav en intressant kommentar om den spektakulära händelsen.
3. ”I denna politiska brytpunkt – där det nyliberala paradigmet efter otaliga finanskriser tycks gå mot en alltmer auktoritär variant – blir Romaric Godins bok en välbehövlig sammanfattande milstolpe”, skrev Lisa Gummesson i sin ingående läsning av ”Klasskriget i Frankrike”, vilken nu kommit ut på svenska.
red@opulens.se
