JUBILAR. ”Den fantastiska blandningen av sociala reportage och stringenta politiska analyser med djuplodande kulturjournalistik och humor tilltalade mig omedelbart.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark hyllar Arbetaren som fyller 100 år och berättar också hur den tidningen förändrade hans liv.
Tre tips från Opulensveckan:
1. ”Skildringen av den extatiska atmosfären förmedlar en närmast översinnlig stämning som paradoxalt växer ur en extremt kroppslig erfarenhet, skrev Pål Eggert efter att ha läst Trollkarlens lärling – eller Djävulsjägarna.
2. ”Under två år har biobesök, museer, konserter, teaterbesök, idrottsevenemang, festivaler och kulturfester fått stå åt sidan. Att då blåsa till strid mot kulturen behöver inte nödvändigtvis vara det smartaste populistiska draget”, skrev Nathan Hamelberg i sin krönika i onsdags.
3. Sammanblandningen av fakta och fiktion har inspirerat till konstverk som väcker känslan av både frihet och livsbejakelse. Eller, ett bejakande av den mänskliga möjligheten att skapa sin egen verklighet, skrev Ida Thunström i fredags.
Jag antar att det i allas liv finns händelser som verkar obetydliga i stunden men som det i backspegeln tydligt syns haft en avgörande betydelse. För mig är en sådan när jag för trettio år sedan en period jobbade som städare och på jobbet hittade tidningen Arbetaren.
Allmänna vänstersympatier och elevrådsengagemang. Det var min politiska bakgrund och erfarenhet, efter avslutad skolgång och lumpen, då jag fick jobb som städare på Sundsvalls högskola, idag Mittuniversitetet. Mitt städområde blev journalistlinjens lokaler. En lycklig slump då journalistik redan intresserade mig och jag under tonåren helgjobbat på lokaltidningen Dagbladets sportredaktion och gjort rollspelsfanzines tillsammans med kompisen Ulf. Den senare är idag för övrigt Opulens webbtekniker.
Alltså botaniserade jag förstås bland journalistlinjens tidningshyllor och där fann jag så den för mig okända Arbetaren vilken på den tiden var en veckotidning. Den fantastiska blandningen av sociala reportage och stringenta politiska analyser med djuplodande kulturjournalistik och humor tilltalade mig omedelbart. Någon liknande blaska hade jag aldrig hållit i mina händer. I arkivskåpen hittade jag flera årgångar vilka smugglades ned i sopsäckarna, vidare hem via min Salomon-ryggsäck, för att senare skötsamt återbördas.
Arbetarens hundra år är en kavalkad av den seriösa journalistikens adelsmärke, den konsekventa maktkritiken. Från de tidiga åren granskas och kritiseras såväl det fascistiska Italien som statssocialistiska Sovjet. Under 30- och 40-talen blir Arbetaren landets kanske främsta antinazistiska pressröst och tidningen beslagtas av myndigheterna upprepade gånger och ansvariga utgivare fängslas.
Stöd Opulens - Prenumerera!
På 50-talet är tidningen drivande i att avslöja en rad rättsskandaler som Kejne- och Haijbyaffärerna. Och under andra halvan av 1900-talet fram till våra dagar fortsätter tidningen oförtrutet att rikta sökarljuset mot samhälleliga missförhållanden och blir en viktig röst för såväl kärnkraftsmotståndet, jämställdheten (bland annat som landets första könsbalanserade tidning), den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen som klimataktivismen. Allt med publicistisk ärlighet till skillnad från många av dagens så kallade alternativmedier med sina illa sminkade propagandistiska fejknyheter.
Lika slående som den publicistiska meritlistan är Arbetarens medarbetarparad med namn som Ottar, Moa och Harry Martinson, Ivar Lo, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Stig Dagerman, Vilhelm Moberg, Birgitta Stenberg, Hasse & Tage, Eva X Moberg… Hela den här spalten skulle kunna fyllas av namn på vassa och med tiden kända skribenter som bidragit till tidningen genom åren.
Som det anstår en publicistiskt anständig tidning har Arbetaren aldrig gått i någons ledband och fackföreningsägaren SAC har sällan utgjort förstasidesstoff. Efter att ha läst några årgångar då för trettio år sedan uppmärksammade jag däremot en liten annons från Arbetarens närstående förlag Federativs. Snart damp det ned två böcker i brevlådan – Michail Bakunins Centralism eller självförvaltning och Sven Lagerströms Syndikalismen, en grundbok. Den berömda poletten trillade ned och jag kunde plötsligt klä de politiska funderingar jag haft sedan unga år, i skuggan av kalla krigets två usla alternativ, med tydliggörande begrepp. Det skulle dock dröja ytterligare ett år och en flytt för studier i Uppsala innan jag träffade några likasinnade.
Nå, jag ska inte fastna i mina nostalgiska minnen men konstaterar att utan Arbetaren hade mitt liv tveklöst tagit andra vägar. Och för det frihetliga magasinet Opulens räkning vill jag framföra ett stort grattis till hundra stolta år!
Tre tips från Opulensveckan:
1. ”Skildringen av den extatiska atmosfären förmedlar en närmast översinnlig stämning som paradoxalt växer ur en extremt kroppslig erfarenhet, skrev Pål Eggert efter att ha läst Trollkarlens lärling – eller Djävulsjägarna.
2. ”Under två år har biobesök, museer, konserter, teaterbesök, idrottsevenemang, festivaler och kulturfester fått stå åt sidan. Att då blåsa till strid mot kulturen behöver inte nödvändigtvis vara det smartaste populistiska draget”, skrev Nathan Hamelberg i sin krönika i onsdags.
3. Sammanblandningen av fakta och fiktion har inspirerat till konstverk som väcker känslan av både frihet och livsbejakelse. Eller, ett bejakande av den mänskliga möjligheten att skapa sin egen verklighet, skrev Ida Thunström i fredags.
red@opulens.se
