LOKALTIDNING. I fredags utkom Hjo Tidning för sista gången. Kristian Mandin blickar tillbaka och konstaterar att han trots allt kommer att sakna den lilla lokaltidning han växte upp med.
Förra veckan, den 13 september, kom det sista numret av Hjo Tidning ut. Gamla HT har alltså lagts ner men det märkliga är att det inte hände tidigare. Familjen Ander, som via NWT-koncernen sedan länge ägde tidningen har ofta beskyllts för att vara snåla, kallhamrade mediakapitalister och det påstods ibland att Hjo Tidning endast överlevde tack vare att Lars Ander ville äga tio tidningar och inte nio. Dock överlevde Hjo Tidning honom med nästan ett decennium så det kan inte ha varit sant, och vid hans bortgång hade koncernen mer än tio tidningar.
Så av någon orsak lämnades HT ifred. Kanske för att den hade viss charm, en gammal tidning som också ska ha varit Sveriges minsta dagstidning, kanske för att den lilla verksamhetens förluster inte påverkade den förmögna ägarkoncernen särskilt mycket på sista raden, eller kanske för att det är krångligare att lägga ner en tidning än att låta den vara kvar.
Charmig men tråkig
Men även om HT hade sin charm var den också bedövande tråkig. Det finns liksom inte så mycket att rapportera om i en stad med 9 000 invånare. Och tidningen avstod ofta från större avslöjanden eller braskande nyheter, med en liten upplaga, mot slutet strax över 1 500, ville man inte göra sig osams med någon invånare, kommunen eller något lokalt företag.
Så det var mest rapporterande av sådant folk redan visste och då och då en nyhet om att någon infödd lämnat trakten och givit sig ut i den stora världen och där fått uppleva sånt som andra hjobor inte upplever — eller kanske inte gör så stor sak av.
HT hade ingen ledarsida, inga recensioner och inga ställningstaganden — det blir en tråkig tidning utan läsvärde. Det enda som fanns att bli förbannad på var den undermåliga sättningen, fula layouten och det dåliga trycket.
På redaktionen i Hjo
Jag växte upp med och på Hjo Tidning. Den låg på köksbordet i mitt barndomshem och min pappa brukade hjälpa till lite på tidningen. Han skrev sportreferat och fotograferade och jag följde gärna med.
Det var en fascinerande värld som öppnade sig inne på redaktionen i det pittoreska trähuset på Sjögatan. Vid en sekretär innanför dörren satt Irma Jönsson. Det var hon som skötte kansliet. Två gånger i veckan promenerade hon bort till busshållplatsen vid posten med ett kuvert som innehöll nästa dags tidning.
Hon överlämnade kuvertet till busschauffören och på något vis hamnade det sedan hos storebror SLA, Skaraborgs Läns Annonsblad/ Allehanda där HT färdigställdes för att morgonen därpå landa i brevlådorna hos hjoborna så de kunde läsa om det de förmodligen redan visste, eftersom nyheterna ofta spred sig snabbare genom skvaller än via HT:s tvådagarsutdelning.
En bit längre in satt Rune ”Sajmon” Simonson och skrev med pekfingrarna på en gammal reseskrivmaskin. Han var gammal sockerbagare som sadlat om till journalist.
Rune var min pappas bästa kompis och skrev återkommande krönikor under rubriken ”Hjo men visst!”.
Inne i personalrummet stod ett majestätiskt gammalt kassaskåp och vid fikabordet framför satt ibland Stig Jönsson, den tidigare ägaren, tidigare chefredaktören och Irmas make.
De bodde i lägenheten ovanpå och Jönsson, som även Irma kort och gott kallade honom, hade för vana att komma ner till redaktionen för att fika eller helt enkelt bara störa. När det ringde på telefonen under förmiddagskaffet kunde han lugna personalen genom att konstatera att om det var något viktigt så skulle de ringa igen.
Den stora nyheten
Men Jönsson hade i alla fall en större nyhet på sitt CV som han inte lyckats komma undan. Han hade varit ensam reporter på plats när M/S Stockholm kolliderade med Andrea Doria och sålde sina reportage till hela världen. ”Jag märkte att något hände för groggen rörde sig.” ska han sa sagt när han berättade om incidenten. Det kan nog stämma för Jönsson hade aldrig långt till en grogg.
För pengarna han tjänade på fartygsolyckan köpte han en silverfärgad Jaguar. Eller så köpte han den när han sålde tidningen. I garaget på tidningens bakgård stod i alla fall Jaguaren intill Irmas gula Fiat.
Modiga insändare i Hjo Tidning
Men om den redaktionella delen av tidningen var slätstruken var ofta insändarna desto modigare. Hjo är en kommun som ofta haft en turbulent lokalpolitik, ett tag bråkade Moderaterna mer med sig själva än med de andra partierna och under 1960-talet bråkades det mycket inom Socialdemokraterna.
En egen tidning, som lästes av alla, var så klart en fantastisk arena att föra debatt på. Inför valet 1998 sägs en enda insändare ha påverkat opinionen så mycket att Folkpartiet ensamma tog hem nästan trettio procent av fullmäktigeplatserna.
Så det blir kanske lite lugnare inom Hjopolitiken nu — på gott och ont.
Fake news i old school-tappning
Läsvärdet i HT var annars ofta det som i dag kallas fake news. Påhittade nyheter som Rune och min pappa skrev, att det startats odling av vägpinnar invid länsväg 195 eller att Café Norrköping skulle direktsändas från det nedlagda Korsberga tegelbruk, en falsk nyhet så bra att Västgötabladet också skrev om det, utan att verka känna till den sparsamma sanningshalten.
Resan till Iran
Vid ett av tidningens jubileer ordnades en resa till Teheran. Rune, kandidaterna till den lokala skönhetstävlingen Miss Grönköping och lite annat folk åkte reguljär buss hela vägen för att bjuda in Farah Diba, Shahen av Irans hustru, till stadsbesök.
Med sig hade de en gåva, en spargris från Guldkrokens keramik, en sådan man kunde få på sparbankerna förr i tiden, dekorerad med kurbitsmönster och sitt namn i snirklig skrivstil. Naturligtvis stod det Farah Diba på exemplaret som hamnade i Teheran.
Vad som hände med grisen när revolutionen i Iran startade några år senare vet ingen. Men tanken på en grupp arga shiamuslimer som tagit sig in i palatsets förråd för gåvor från utländska delegationer och där hittat en gris med ett avlångt hål i ryggen är roande.
Farah Diba dök i alla fall aldrig upp i Hjo och de galna upptågen blev alltmer sällsynta.
Den sista krönikören
Rune gick så småningom i pension men fortsatte skriva sina krönikor. En dag i början av 1990-talet var han på redaktionen för att lämna in veckans krönika och passade även på att kopiera upp inbjudningar till en räkfest han skulle hålla. Han lade dem på postlådan och åkte hem till några bekanta för att dricka kaffe. Och där dog han.
I nästa nummer publicerades hans sista krönika, som också blev den sista krönikan i HT av en återkommande krönikör. Den avslutades med ”Hej då!” och samma dag fick hans vänner en inbjudan till festen som aldrig hölls.
Vid det laget var både Jönsson och Irma borta sedan länge och någon sorts normalitet hade börjat sprida sig över redaktionen.
Så småningom lämnade tidningen sina lokaler och flyttade in i en lokal intill, där HT:s tidigare konsthall funnits, för HT hade under en period en egen konsthall!
Kommer sakna Hjo Tidning
När HT nu går i graven är jag tacksam över att fått uppleva Hjo Tidning inifrån, den gamla redaktionen som redan då var en relik från svunna tider. Mörka tapeter och knarriga trägolv, knackandet från Runes skrivmaskin, det påkostade mörkrummet och tidningens fotoarkiv, en skolåda full av osorterade negativ som stod i en bokhylla.
Och jag kommer nog också att sakna själva tidningen, trots allt.
För även efter att jag lämnade Hjo fortsatte jag läsa HT, med mina föräldrars inloggning tog jag del av vad som hände i min gamla hemstad. Och även efter att tidningen alldeles för sent skaffat sig en modern hemsida fortsatte jag läsa webbversionen av papperstidningen, jag ville bläddra i den i samma ordning som det alltid varit. Den stökiga förstasidan, andra sidan med familjeannonser och tillkännagivanden, nyhetssidorna, något större reportage, insändarna och sportsidorna om de lokala klubbarna som nästan alltid verkade förlora.
Men till slut fick även mina föräldrar nog och slutade prenumerera. Då fick jag nöja mig med rubrikerna och dödsannonserna. Men jag kan inte påstå att det gjorde mig så mycket, så det är väl rubrikerna jag kommer sakna.
Och förmodligen är det sådana som jag, som lämnat Hjo, som kommer påverkas mest av tidningens nedläggning. Vi som vill se vad våra gamla klasskamrater har för sig, vem som dött och vem som vann tipspromenaden på Högaliden förra lördagen.
Och även om jag gärna vill så går det inte att skylla nedläggningen av Hjo Tidning på den rådande tidningsdöden, konkurrensen av lokala Facebook-grupper eller på ägarnas vinstintresse.
Hjo Tidning är snarare ett undantag, en tidning som konstigt nog överlevde flera tidningsdödar. För en tämligen innehållslös tvådagarstidning med ett upptagningsområde på under 10 000 personer borde inte klara sig.
Och till sist gjorde den inte det.
I fredags utkom, som sagt, sista numret av Hjo Tidning.
Läst av få och saknad av ännu färre.
Och det finns inget äldre än gårdagens tidning.
info@opulens.se
