Helgporträttet: ”Mitt mål var att göra kvinnor mer ekonomiskt oberoende”

TIDNINGSKVINNA. Tidskriftsdrottningen Amelia Adamo är aktuell genom dokumentärserien ”Le och leverera” på SVT. Jenny Wickberg fick ett samtal om livsval, skamkänslor och om att förena säljande journalistik med en egen agenda.

Hur gick dina tankar när SVT:s redaktion i Göteborg bad om att få göra en dokumentär om dig?

– Jag var väldigt tveksam. I många år har de som intervjuat mig varit yngre journalistiska killar som har visat en sorts förakt för den typen av journalistik som jag har sysslat med. Jag tänkte att ska jag behöva traggla om allt det igen. Men så lät jag mig övertalas. Med smicker kommer man ju långt.

”Allting kommer upp igen” säger du i dokumentären. Du har levt ett omväxlande och framgångsrikt liv. Är det priset för det som du nu går och funderar över?

– Både och vill jag nog säga. När jag jobbade som mest var jag inte så koncentrerad på att det som handlade om familjen också måste hinnas med. Då var jag så upptagen av det som hände att jag inte tänkte särskilt mycket på om det var rätt val, och vad de kunde få för konsekvenser för andra. Det har jag insett i efterhand. Under senare år har jag kommit till familjestadiet, och ser till så att jag och mina barn och barnbarn träffas och gör saker tillsammans.

Kärlek och karriär har för dig varit sammankopplade, där dina män har hjälpt dig på din väg upp längs samhällstrappan. Hur ser ditt kärleksliv ut idag?

– För 13 år sedan träffade jag Lucio, som inte har någon likhet med de män jag tidigare var gift med. Han är italienare och kommer inte från tidningsbranschen utan är frisör.  Till skillnad från mina tidigare män är det han som står för det mesta hushållsarbetet, vilket har varit en stor befrielse.  Både Lasse och Torbjörn, som jag tidigare var gift med, var av den mer traditionella skolan som förväntade sig att även om kvinnan hade ett arbete så skulle hon också hinna ta hand om allt arbete hemma.

Hur träffade du Lucio?

– På ett kalas. Efter skilsmässan från Torbjörn ville jag bara ha lösa förbindelser och såg fram emot att vara fri efter ett helt liv med män vid min sida. Lucio kom först in i mitt liv som en sorts lover, men jag upptäckte att det var allt svårare att vara utan honom. Det blev en stadig relation men det var först efter fyra år som vi flyttade ihop.

Du säger själv att du har varit, eller är, en streber. Men vad var främsta drivkraften, makten, inflytande, statusen eller pengarna?

– Från början var det pengarna och att kunna lämna förorten och det liv som min mamma Elda och styvpappa Oscar levde där. Vi hade aldrig några pengar, även om mamma klarade det bra och vi fick god mat. Men det var en skillnad även i förorten, mellan de som hade råd och de som inte hade det. Nästa stadium kom när jag hade gjort min lilla klassresa och inte ville ha någon över mig, utan att jag ville bestämma själv.

Det handlade då mer om makt och kontroll?

– Ja, jag hade kontroll över min tidning. Min uppgift var att få målgruppen att läsa, men vad jag stoppade in på sidorna var det ingen som lade sig i. Min läsekrets var intresserad av inredning men jag fick utlopp för min folkskollärarmentalitet. De ville läsa om kuddar men jag såg till så att de mellan sådana artiklar också fick texter om hur viktigt det var att som kvinna fundera över den framtida pensionen. Mitt mål var att göra kvinnor mer ekonomiskt oberoende.

Tre månader efter din första make Lasses död blev du sambo på nytt, genom att låta tidningsmannen Torbjörn Larsson flytta in. Det är ett känsligt ämne och något dina söner har haft svårt att förlåta. Hur känns det att prata om det i en tv-dokumentär?

– Det är obehagligt och jag har fortfarande en känsla av skam kring det, fast jag nu är i en ålder där jag även om jag ångrar vissa saker inte vill gå runt och skämmas. Det är framför allt min ena son som har klandrat mig, men vi har gått i terapi för att prata om det och har nått fram till en sorts försoning.

Vad fick dig att ändå prata öppet om det?

– I mitt yrke har jag  bidragit till att helt vanliga människor har öppnat dörrarna till sina privata rum och berättat om svåra saker. Jag vet därför att det ofta har en läkande effekt, både för den som berättar och för den som tar del av det och som kan känna att de inte är ensamma om sin problematik.

Du upplevde ett riktigt fiasko i rollen som programledare i tv. Efter det kom du snabbt igen, grundade tidningen Amelia och efter en dålig start för den, så kom nya framgångar. Vad är din superkraft?

– Det är nog energin men där fanns också en idé om vad jag ville göra. Jag hade också en sorts brist på konsekvensanalys, som fick mig att ta risker. Men botten i det hela är ändå kunskap. Jag läste sociologi och ville göra något om kvinnors behov och visste hur jag kunde göra det.

Din mamma blev tidigt föräldralös och sedan ensamstående med ett barn. Det måste också ha gett henne många och stora ärr. Var det något ni kunde prata om?

– Hon ville inte prata om det men vi gjorde det ändå. Det är mycket så den italienska arbetarklassen, som hon tillhörde, fungerar. Mamma beskrev det som att svenskarna drar ner rullgardinen och stänger dörren, medan vi står ute på terassen och grälar. Jag önskar bara att jag hade dokumenterat mer.

Hur såg hon på dina livsval?

– Hon tyckte ibland att det var jobbigt, som när jag visade mig naken på omslag. Då frågade hon om det verkligen var något jag måste göra. När jag svarade ja accepterade hon det och stod då helt bakom mig.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Som sexåring kom du till en katolsk klosterskola i Nacka, något du beskriver som fasansfullt. Det finns något som kallas boarding school syndrome, om de men som personer som vuxit upp på internatskola ofta drabbas av med depressioner och problem med nära relationer. Är det något du känner igen dig i?

– Jag har inte haft depressioner och är nog inte lagd åt det hållet, utan har en ganska munter läggning där jag bagatelliserar saker och går vidare. Det med nära relationer kan kanske stämma. Jag har inte varit så lyckosam i mina manliga kontakter, men vet inte om det beror på erfarenheterna från skoltiden. Det beror nog mer på min brist på egen pappa och den dåliga relationen till min styvfar som jag tyckte stal min mamma från mig.

I skolan var religionen viktig. Har du någon tro idag?

– Nej, och det kanske beror just på skolan. Men jag har ett skåp fullt med madonnor från hela världen och har en dragning till kyrkorummet. Jag tycker dessutom diskussionen om hur man kan se på Jesus är intressant men tror inte på kraften uppifrån och kan inte se att den har hjälpt mänskligheten. Det förtryck prästerskapet har utövat är förskräckligt.

Trots ett tungt bagage och att du är kvinna i en patriarkal värld så tar du dig fram. Har du lärt dig att använda din kvinnlighet som ett vapen?

– Det har jag, men det går bara till en viss punkt, sedan måste man börja leverera också och det har jag också gjort. Det gäller för alla. Skönhet har betydelse men för den som försöker dra nytta av sin kropp eller flirta sig till framgång kommer förr eller senare en sanningens minut.

Männen i ditt liv har präglat dig mycket men du har också haft nära band till flera kvinnor, både kollegor och en chef. Är det genom jobbet som du har hittat både kärleken och vänskapen?

– Det stämmer. Många har kvar vänner från barndomen, det har inte jag. Men jag har vänninor som betyder mycket och där vänskapen har grundats när vi har arbetat tillsammans. Det kan skapas starka band när man jobbar ihop, det gäller sedan bara att behålla de banden när arbetet upphör.

Idag är unga och ambitiösa kvinnor en grupp som ofta blir utbrända. Vilka är dina råd till dem?

– Skriv en lista på vilka saker som bara du kan göra och låt andra göra resten. Ett problem för unga kvinnor idag är att de tar på sig för mycket och inte sätter gränser. Det är en mängd saker de gör som jag inte gjorde. Jag började inte träna förrän jag var femtio och hade det inte särskilt snyggt hemma medan barnen var små. Jag slapp dessutom jämförelsen med andra på sociala medier, där bara de lyckade stunderna visas upp.

Din stora framgång i livet är att du fört fram den kvinnliga världen i media, och gjort den både synlig och säljande. Trots det fick du 90-talets feminister emot dig?

– De var mer renläriga. För mig handlade det om business och mitt mål var inte att göra en feministisk tidning. De områden feministerna kunde acceptera var insprängda i en en kontext som de avskydde. Jag nådde ut till de sjukvårdsbiträden som aldrig skulle läsa en feministisk tidskrift, men mellan artiklarna i mina tidningar snubblade de över artiklar om ekonomi och varför de de borde kräva jämställdhet. En del feminister tyckte det var ännu var värre, att jag på något sätt lurade min läsare.

I dokumentären söker du svaret på vad som hände din förstfödde son, som föddes i Rom och som dog innan du hann vakna ur narkosen, och där du inte vet var han ligger begravd. Hur har det gått med det?

– Filmaren, Jesper Henke, hjälpte mig att hitta graven men jag är glad att han klippte bort scenen från när vi besökte den, för det var helt förskräckligt.

Berätta?

– Min son och andra bortglömda barn ligger gömda i ett område på en gigantisk kyrkogård. Det ser ut som Beirut med grå betong, ingen jord och inget grönt. Han ligger begravd tillsammans med andra under betonglock. En del av de som ligger där har namn medan andra, som min son, bara har ett nummer.

Vad hände när ni kom dit?

– Jag grät och lade dit några blommor. Jag kan inte flytta på honom men när jag åker till Rom i vår eller sommar så ska jag ordna så han i alla fall får ett namn.