År 2016. Ann Heberlein, etiklektor vid Lunds universitet, lämnar Sydsvenskan där hon är medarbetare. Hon uttrycker att hon av kulturchef Rakel Chukri inte får kritisera islam och invandring på sociala medier. Heberlein börjar skriva på Ledarsidorna och trampar på de svagaste i samhället. Hon nyttjar yttrandefriheten (som hon själv vill kalla det) till att skriva om hur islam är ett problem, attackerar flyktingars “patriarkala kulturer” och menar att assimilering är vägen fram. Varför, är svårt att förstå. Oavsett tar debatterna på landets kultursidor fart.
När stormen omkring Sydsvenskan var högaktuell skrev Ida Ölmedal på Expressen om hur Heberlein ett flertal gånger vänt kappan efter vinden. Ölmedal skriver om år 2008, när debattklimatet formats av bland annat Reinfeldt-regeringens kravpolitik och David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land. Detta var ett öppet mål för publiceringen av Heberleins Det var inte mitt fel! Konsten att ta ansvar som “rasar över patienter som tror att sjukskrivning är en mänsklig rättighet” bland annat hetsade mot sjukskrivna och andra svaga i samhället. Ölmedal skriver vidare om år 2014, hur feminism var en toppfråga, och hur Heberlein uttryckt ånger för sin ton 2008. Etiklektorn uttryckte nu sympati med samhällets svagaste och gick med i Feministiskt initiativ.
Tillbaka till 2016. Det var inte bara på kultursidorna som debatten försiggick. Diskussionerna hettade till på sociala medier och Heberleins artiklar delades hejvilt. Hennes vanliga följarskara av välmenande medelklassakademiker var inte lika synlig bland de som delade hennes artiklar. Nu var det istället ”trollen”. ”Äggkonton”. Rasister. Åter igen vänder Heberlein kappan efter vinden och agerar utifrån debattklimatets efterfrågan. Helt utan självrannsakan.
Hon är inte den enda. Marcus Birro fick för några år sedan ett plötsligt behov att klumpa ihop islam med terrorism och delta i rasistiska podcasts. Även barnboksförfattaren Katarina Janouch började för ett tag sedan vräka ur sig felaktiga och misstänkliggörande påståenden om invandrare och ensamkommande flyktingbarn, på sociala medier så väl som i tjeckisk TV. Det är oroväckande att se hur intellektuella, kulturpersoner och folkkära ikoner verkar mista sina moraliska kompasser för att basunera ut högerextrema budskap.
Men kanske är det inte högerextremismen som är målet, men reaktioner, delningar och synligheten. Kanske är det ny form för narcissism vi tycks uppleva i den digitala tidsåldern. En narcissism som är extra farlig, för att den består av en giftig intolerans och nyttjas av folkkära och bildade som – tyvärr – allt för många ser upp till.
kevin.shakir@opulens.se
