UTAN RÖK. “Att på de grunderna så lättvindigt avfärda ett vittnesmål om rasism, sexism och klassförtryck, skvallrar mer om de privilegier Lena Mellin själv åtnjuter som en av Sveriges mäktigaste mediepersoner”, skriver Daniel S Ogalde.
”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra” är ett citat som emellanåt återfinns i den feministiska retoriken. Ett citat som brukar tillskrivas den förre detta amerikanska utrikesministern Madeleine Albright under ett av Hillary Clintons alla valmöten. Även om syftet då var att sätta en kvinna på USA:s presidentpost har de bevingade orden fått en mångbottnad betydelse genom åren. Att belysa den solidaritet som är så välbehövlig inte bara mellan olika rättighetskamper utan också mellan de individer som genomgått liknande svårigheter. Även att olika sorters förtryck kan drabba alla på flera sätt, inte minst kvinnor.
Det är också därför Lena Mellins analys i Aftonbladet av den uppseendeväckande intervjun med Meghan Markle och prins Harry, ter sig så märkligt banal. Hon skriver ”Paret Harry och Meghan är visserligen redan ett varumärke. Men inget är för evigt och var det kanske för att skapa nytt intresse för dem som intervjun genomfördes?”. Som både journalist och kommunikationsstrateg kan jag visserligen dela hennes skepsis till en så vältajmad utsaga inte minst i relation till den emellanåt hätska mångfaldsdebatt som just nu förs. Men att på de grunderna så lättvindigt avfärda ett vittnesmål om rasism, sexism och klassförtryck, skvallrar mer om de privilegier Lena Mellin själv åtnjuter som en av Sveriges mäktigaste mediepersoner i en mångt och mycket homogen bransch. Bekväma bubblor som tenderar att förblinda även den bäste av oss när det mest relevanta torde vara att se sig själv i spegeln.
Inte minst är detta ett av de återkommande ”argumenten” man så ofta ställs inför när man vågar påpeka ett problem. Att kölhalas av tabloider, höra rasistiska kommentarer om sitt ofödda barn och tampas med mental ohälsa är något som man ska tåla som miljonärskändis, jag menar ,”tänk på barnen i Afrika”. Att jämföra lidanden är inte bara att sätta offer mot offer utan också en tankevurpa som effektivt sätter stopp för någon som helst utveckling. ”Utan att förringa anklagelser om rasism eller negligera självmordstankar skulle jag ändå vilja hävda att det finns miljarder människor som har anledning att se mörkare på livet än Harry och Meghan hade i det brittiska hovet under sina 1,5 år som gifta och fullvärdiga medlemmar i det”, skriver Lena Mellin på bästa spaltplats. Själv kan jag inte annat än undra vad som hänt om den svenska kvinnorörelsen gett vika för argument som dessa.
Och detta är nog det närmsta Mellin och många andra kommer till en mer insiktsfull för att inte säga intersektionell analys av ett djupt rotat problem. Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som belyser hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan etnicitet, kön, klass, ålder och en rad andra faktorer. I sin bästa tillämpning kan det bli ett verktyg som tydliggör den där dolda diskrimineringen medan det i sin värsta blir ett sätt att relativisera just den samma. För att exemplifiera med något som för Mellin borde vara viktigt, så är det vissa som inte känner till att den allmänna rösträtten, det vill säga allas rätt att rösta, inte var ett juridiskt faktum förrän 1989 då det slutade vara möjligt att omyndigförklara medborgare. För medan vi firar 1921 som året då Sverige uppnådde kvinnlig och därmed allmän rösträtt, saknade många den rättigheten om de försatts i konkurs eller blivit omhändertagna av fattigvården. Med andra ord en fortsatt diskriminering av bland annat kvinnor utifrån klass och funktionsvariation. Så hur hänger det här ihop med en en rik hertiginna?
Jo, fallet med Meghan och Harry handlar inte om att smeka överprivilegierade människors egon, det handlar om att se röken. Att det finns rasistisk, sexistisk och klassförtryckande röta inom de flesta institutioner, i synnerhet så ålderdomliga som kungahusen, är kanske ingen nyhet men när till och med kända och rika individer drabbas är det svårt att blunda för röken. Och utan rök ingen eld. Vad händer då med de som inte har dessa privilegier, dessa miljoner eller dessa titlar att gömma sig bakom? De som aldrig får komma till tals framför TV-kamerorna. De som befinner sig mitt bland flammorna. Med tanke på Mellins oro för dessa miljarder vill jag påstå att det är något som åligger henne att inte bara ta reda på.
info@opulens.se
