KRITIK. “Värre är det när annars seriösa journalister geggar ihop tro och hopp, när förment nyktra förutsägelser om framtiden blir detsamma som önsketänkande – på nyhetsplats.” Martin Hägg kritiserar partisk journalistik och anser att journalistikens rykte påverkas negativt när trovärdiga nyheter inte är en prioritering.
Fråga en politiker om det egna partiets chanser i valet så flyter tro och hopp garanterat ihop. Partiet kommer således att ”överraska” eller ”spurta” lagom till valdagen – oavsett opinionsläget. Samma fenomen uppstår när ett mediokert fotbollslag ställs mot ett lag ur det absoluta toppskiktet. Istället för att modstulet beakta torrfakta tror lagkaptenen på att det trots allt fall finns ”en god chans” för det egna laget. Inte så konstigt kanske, ett par så insyltade personer som en politiker och en lagkapten kan inte gärna göra annat än tro på det egna skötebarnets bästa – i alla fall om en mikrofon sticks under näsan på dem.
Värre är det när annars seriösa journalister geggar ihop tro och hopp, när förment nyktra förutsägelser om framtiden blir detsamma som önsketänkande – på nyhetsplats. Om exempelvis en journalist på en större morgontidning eller ett nyhetsankare på Rapport skulle framhålla att det där hopplöst omsprungna partiet ”nog rycker upp sig” eller att det där fotbollslaget ”troligen kommer att ta hem det här i alla fall” skulle fler än en antagligen höja på ögonbrynen.
Vad gäller rapporteringen kring Ukrainakriget finns det dessvärre goda skäl att göra just detta – alltså höja på ögonbrynen. Kriget hann nätt och jämt börja innan Dagens Nyheter deklarerade att ”Det här är slutet för Putin” (24/2), att ”Många ryssar skäms nu” (26/2) och att ”Kremls propagandamaskin har redan förlorat kriget” (27/2). Sveriges Radios God morgon världen fyllde vid samma tid på med att ”den här invasionen väcker mer kritik” än annekteringen av Krim-halvön åtta år tidigare (27/2).
Antingen är delar av den svenska journalistkåren osedvanligt skickliga på att pejla av kvicka opinionssvängningar bara genom att hålla ett fuktigt finger i luften eller så har de en irriterande faiblesse för att förhasta sig. Jag har svårt att tänka mig något knepigare än att läsa av en folkopinion om ett krig i vilket de första granaterna nätt och jämt har landat.
För journalisten Elin Jönsson kräver det här resonemanget en logisk kullerbytta av rang. I Sveriges Televisions Putins gisslan (24/9) hävdar hon först att den kritik mot kriget som hon snappat upp hos en del medelklassryssar inte representerar hela Ryssland för att i nästa andetag ändå slå fast att det de säger visar hur ”stora delar av den ryska befolkningen resonerar”. Hör hon inte själv hur tokigt det låter?
Problemet är alltså inte att delar av journalistkåren gissar fel, det gör vi alla lite till vardags, utan att de spekulativa utflykterna hela tiden tycks ha samma slagsida. Det är en sak att känna sympati för västerländska demokratier och rätten till självständighet, men det är en annan sak att plocka fram kristallkulan. Journalistiken som varumärke påverkas negativt om annars seriösa nyhetsmedier om och om igen förutspår förnuftets och det godas seger över det korkade och onda – som vore det en inbyggd naturlag. Så ser dessvärre inte världen ut.
info@opulens.se
