GÖDKALVAR. “Kan dagens medieaktörer rimligen påstå att de inte känt till Robertos grabbiga attityd och Skugges elaka sågningar tidigare? Samma beteenden som gjorde dem så raffiga och riviga tidigare”. Erik Cardelús synar det publicistiska hyckleriet.
Under de senaste veckorna har två kända mediepersonligheter hamnat i skottgluggen: Linda Skugge och Paulo Roberto. Inbördes mycket olika, men båda attackerade på bred front inom samma mediekanaler som så länge lät dem spinna.
Bakgrunden är Skugges infama sågning av Kristina Sandbergs bok om sin cancer och Robertos mediala comeback som poddpratare. Roberto beskylls för att ha kört överslätande grabbsnack och förbigått den skuld och skada som han orsakat med bordellbesöket förra året. Skugges recension sägs vara full av elakheter och smaklösheter.
Bortom drevet friläggs en annan brännande fråga för dagens medieaktörer att ta itu med. Är drevet konsekvent, utifrån hur de två behandlats tidigare? Det enkla svaret är att det luktar klickokratiskt hyckleri här.
Lite bakgrund. Roberto gick från slagskämpe till skådespelare på sent 80-tal. Sedan blev han en megamedialiserad kampsportare, följt av storspinn baserat på grabbighet och gastronomi. Ovanpå detta byggde han ett matimperium, toppat med expertis på italiensk kultur. Många tv-soffor blev det, ofta med attacker på feminismen där det gavs ”en annan version” och ”en breddning av debatten” som medier så ofta kallar det när figurer skapar spinn och klick. Cirkusen gynnade såklart Roberto och hans business, medan medierna sparade tid vid rekrytering av ”experter” och soffpratare. Det enda ”lilla” offret blev de många mediekonsumenterna som fick ekande rundgång, bristande variation och usel kvalitet.
Så kom maj i fjol. Ett bordellbesök avslöjades och Robertos var ute i kylan. Till och med Robertos matprodukter skulle väck från butikerna, pronto pronto. Som om bordellbesöket förgiftat maten, ett magiskt tänkande i vårt annars så genomrationella samhälle.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Nu till Skugge. På 90-talet byggde hon ett varumärke med krönikor där hon gick hårt åt folk. Sedan skaffade hon familj och sa sig ha vänt kroglivet och fulskrivandet ryggen. Nu var det ordning och reda, ansvar och allvar. Häromåret blev det skilsmässa och hon växlade upp med att outa sin dejting och sexliv. Sedan kom sågningen av Sandbergs bok.
Nu en frågestund: Kan dagens medieaktörer rimligen påstå att de inte känt till Robertos grabbiga attityd och Skugges elaka sågningar tidigare? Samma beteenden som gjorde dem så raffiga och riviga tidigare, blir nu en black om foten.
Idag talas mycket om den grasserande cancelkulturen, antingen som ett oförsonligt mobbarbeteende eller en hård men naturlig konsekvens av ett medialt maktmissbruk. Oavsett åsikt om cancelkulturen, kan konstateras att det tog enormt lång tid innan många medieaktörer upptäckte tendenserna som Roberto och Skugge nu kölhalas för. Eller för att skenheligt citera Löfven om gängkriminaliteten och segregationen: ”Vi såg det inte komma.”
Nu till poängen. Hyckleriet. Bristen på publicistiskt civilkurage och integritet. Ena dagen är de två mediala guldkalvarna välkomna överallt, hur grabbiga och elaka de än må vara. Nästa dag är de publicistisk paria och drevdrägg.
Sent ska syndaren vakna, säger ordspråket. Men var är uppvaknadet? Vem vaknar egentligen upp ur denna destruktiva mediala symbios? Vem kommer till insikt i denna krassa klickokratiska kannibalism? Här framträder en eländig kollektiv charad, där den mediala gödkalven får vara med så länge det passar. Ett flottigt flöde som bryts då siffrorna börjar blinka rött, vinden vänder och flocken ändrar riktning.
info@opulens.se
