REPRESENTATION. “Samtidigt som mediehusen i alla möjliga branschsammanhang talar om vikten av representation och hur denna är en fråga om journalistikens existensberättigande, klarar redaktionerna inte av en sådan i praktiken”, skriver Bilan Osman.
Alltsedan jag först läste om det upprop journalister på Sveriges radio skrivit, och den debatt som kom i kölvattnet av den så har jag funderat på objektivitet, denna fruktansvärt villkorade idé.
[Premium start=”2021-02-20 02:00″]
Föreställningen om att objektiviteten i sig är 1) naturgiven och 2) resultat av medvetna val, dvs att den inte föregås av en rad olika faktorer, inte minst den ’objektiva’ personens bakgrund; familjeförhållanden, klass, kön, tillvaro och så vidare. Min bakgrund har utan tvekan spelat roll för de perspektiv jag använder i min journalistik. Den spelar inte minst roll för vilka berättelser jag uppmärksammar. Det är berättelser, som genom många andra journalister med olika former av minoritetsbakgrund, banat vägen för en bredare räckvidd och den kvalitetssäkrade journalistik mediehusen allt som oftast stoltserar med. Den spelar också roll för vilka frågor jag ställer, och hur.
För de få redaktioner i Sverige som anställer icke-vita journalister har deras nyhetsöga, vassa analyser och ständiga inspel på redaktionerna fått ett enormt lyft. Samma perspektiv som breddat läsarkretsen, lett till mer i form av intäkter och inte minst gjort att journalistiken fortsatt hålla sig relevant är plötsligt – i spåren av SR-uppropet och Black Lives Matter – partiskt, radikalt och skäl till förändrade arbetsuppgifter.
Jag har på olika sätt arbetat inom media i nästan hela mitt vuxna liv. Det är en yrkesidentitet jag, precis som de flesta av oss, tar på yttersta allvar. Vi är många som prioriterar vårt yrke högre än våra personliga åsikter, vi skriver nyhetstexter om fenomen vi avskyr utan en rad som avslöjar det. Vi behandlar intervjupersoner med den yttersta respekten. Under mina år har jag intervjuat nazister som haft det uttryckliga målet att förinta människor som mig. Jag har skrivit nyhetstexter om personer som avskyr allt jag står för, men ändå har jag prioriterat pressetiken: jag har behandlat dem med samma typ av respekt som alla andra jag intervjuar.
Stöd Opulens - Prenumerera!
I uppropet ”Vems SR?” lyfter journalisterna omöjliga arbetsförhållanden. Vittnesmålen handlar om allt ifrån vardagliga mikroaggressioner till strukturella problem inom mediebranschen. Trots undertecknarnas träffsäkra beskrivning har den efterföljande debatten kommit att handla om allt annat än det de beskriver. Inte bara har kollegor anklagats för partiskhet i en fråga som public service enligt riktlinjer ska stå uppför (alla människors lika värde och demokrati) – public services agerande har i detta fall dessutom allvarligt skadat förtroendet för journalistiken hos dem vi är som allra mest beroende av: våra kollegor.
Objektiviteten är en av Sveriges Radios grundpelare. Likväl tycks public service ännu inte haft en djupare, mer meningsfull, diskussion om hur föreställningen om objektiviteten i sig är diskriminerande. Det är en ren omöjlighet att i alla lägen vara objektiv, särskilt i frågor som rör mänskliga rättigheter. SR lyfter principen om alla människors lika värde i sin handbok, antirasismen och det demokratifrämjande ska enligt kanalen prägla rapporteringen. Men när journalister lyfter just denna princip är de inte längre objektiva. Det säger något betydelsefullt om hur villkorat yrket är.
För samtidigt som mediehusen i alla möjliga branschsammanhang talar om vikten av representation och hur denna är en fråga om journalistikens existensberättigande, klarar redaktionerna inte av en sådan i praktiken. Den senaste tiden har tydliggjort för många icke-vita i branschen att det objektiva är det som kommer i majoritet, och det subjektiva är vi som kommer med andra perspektiv.
Ni vet, de där perspektiven som trots repressalier fortsätter trycka uppskattade upplagor.
[/premium]
bilan.osman@opulens.se
