SATIR. Iodine Jupiter gör en tillbakablick på reklamfilmen som introducerade varumärket Apple och funderar över om företaget blivit en sekt.
Är Apple i någon mån en sekt där användarna uppvisar företagsloggan som sektemblem?
Det hela började med en film om ett varumärke som ännu inte fanns på marknaden. Inom loppet av 30 år skulle det amerikanska företaget vara ett av de mest expanderande inom data- och hemelektronik. Antalet fans och tillbedjande följare blev enormt. Apple erbjöd vi mot dem. De unga moderna mot det de gamla med PC. Oemotståndligt för revolutionen.
Apples Macintosh 1984 är en av världens mest omtalade reklamfilmer och som bygger på George Orwells roman 1984. Den presenterades på rekorddyr reklamtid under amerikanska Super Bowls tv-sändning samma år. Evenemanget är ett av USA:s största och passade fint för lanseringen av den nya produkten. Filmen regisserades av Ridley Scott som tidigare skapat storfilmer som bland annat Blade Runner och Alien.
I filmens skildras en ung vältränad kvinna (i huvudrollen den engelska idrottaren Anya Major) som springer i en apokalyptisk fabrikslokal med en stor slägga i handen. Hennes röda sportshorts, vita linne och röda gympaskor kontrasteras mot den betonggrå interiören. Kraftigt beväpnad militärpolis rusar bakom henne som om hon är förföljd och ska gripas. Under hennes energifyllda språngmarsch passerar hon långa rader med uniformsklädda huvudrakade arbetare. De är grå, anonyma och avpersonifierade. De marscherar taktfast genom underjordiska tunnlar mot något slags auditorium. De når sina platser, sätter sig, stelt och uttryckslöst, tittar framför sig på en gigantisk tv-skärm. En ledare, Big Brother (David Graham) talar till massan om ideologi och trygghet. ”Vi är Ett folk med En vilja”, eldar han på. Ledargestaltens framförande syns som närbild växelvis med kvinnans framåtrörelse, liksom militärens stöveltramp efter henne. Ljudet av disharmoniskt fabriksgnissel och dovt mullrande ger nerv och puls och ökar dramatiken till det crescendo som komma skall.
Militärpolisen har nästan nått fram till kvinnan då hon plötsligt stannar upp och svingar släggan mot tv-skärmen. Monitorn träffas och exploderar. En vind av strålningsliknande ljus sveper över de förslavade arbetarna. En mörk speakerröst meddelar ödesmättat: ”Den 24 januari lanserar Apple Computer sin Macintosh, och du kommer att förstå varför 1984 inte blir som ‘1984’.”
Samspelet mellan ljud, bild, V/O-röst med avslutande reklamtext och logga bygger upp en storartad stämning.
Apples ”1984” är på många sätt en mycket speciell reklamfilm. Vi ser inte ens produkten i bild. Den hade vid inspelningen inte kommit ut på marknaden. Det retoriska grepp filmen väljer, känsloengagemanget, patos, vänder sig till en bred målgrupp.
I filmen finns frihetsdyrkan och idrott, det friska och goda mot det onda och mörka. En klassisk dramaturgi.
De politiska konnotationerna kan sammanfattas med skräcken för standardisering och bristen på individuellt handlingsutrymme. Apples Think different mot antagonisten IBMs Think.
Rädslan för att det fria ordet ska styras centralt gör att du måste kommunicera dig ur ”ofriheten” med en Macintosh-dator. Köper du den blir du en av dem som räddar världen. Äppelsekten kräver dyra inköp för delaktighet i den hippa klubben.
Mycket talar för att Apple genom bland annat filmen ”Apple Macintoch 1984″ inspirerat till Facebooks ”företagsfascism”. Om än med fördröjd effekt. Genom att skapa en beroendeställning kompletterar de Apple med en egen form av global sekterism. Kritik mot företaget tystas på öststatsmaner genom att inte tillåta användaren att nå ut på plattformen. Oönskat innehåll sopas undan. Yttrandefriheten ställs i karantan. Big Brothers hemliga logaritmer vet hur du ska nyttjas till ekonomisk vinst.
Företagsfascismen är långt ifrån sin peak. Amazon för stafettpinnen vidare. Är det företag med armbindlar vi ser efter dem?
iodine.jupiter@opulens.se
