HOPP. Trots Brexit och Trump-retoriken ser Vladan Lausecvic att världen är mer integrerad och kosmopolitiserad än tidigare. Istället för att det ”nationella” ses som normerande och det viktigaste bör vi sträva efter en multicentrisk institutionell utveckling, skriver han.
Sedan flyktingkrisen och den politiska processen under 2015–2018 är debatten om medborgarskap aktuell i ännu högre grad än tidigare. Olika förslag om medborgartester har lagts fram med hänvisning till att hantera integrationsutmaningar. Men oavsett om synen på medborgarskap handlar om att inkludera eller exkludera fler individer från att kunna identifiera sig med det svenska samhället är medborgarskapsdebatten bottnad i gamla idéer. Väldigt få innovativa och modernare förslag har tagits upp. Även partier som kommunicerar att de är framtidsorienterade är kvar i statscentriska uppfattningar om individen, identifikation och institutioner.
För att förstå problematiken med medborgarskapsdebatten i Europa måste man förstå begreppet metodologisk nationalism. Sociologen Ulrich Beck menade under början av 2000-talet att både vetenskapliga undersökningar och politisk kommunikation är präglade av metoden och synen att nationen, nationalstaten och nationell identitet är normen och utan (riktiga) alternativ. När man till exempel kommunicerar om kollektiv identitet, gemenskap eller sammanhållning är utgångspunkten oftast det ”nationella”. Exempelvis förklaras Brexitprocessen som resultat av att Storbritannien har ”problem med sin nationella identitet” istället för att lägga mer fokus på situationen rörande europeisk identifikation eller att det ”råder brist” på europeisk konstitutionell patriotism eller kosmopolitism.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Alltså, en central del av den metodologiska nationalismen är att staten likställs med nationalstaten. Vilket är problematiskt eftersom alla stater inte per automatik är eller ens måste vara nationalstater. Globaliseringen har sedan slutet av 1980-talet gjort många stater mer kosmopolitiska och transnationella åtminstone rörande institutionell funktion och beslutsfattning i frågor om klimat, utbildning och ekonomi. Därför talas det sedan tidigare om ”global governance” och hur ekonomisk integration påverkat staternas ageranden på andra policyområden. Annat exempel är Europeiska Unionen som fortfarande är världens enda union som har supranationell demokrati, flernivåstyre och medborgarskap. Till den grad att EU-stater idag kan ses som halv-suveräna och transnationella stater än ”fria nationalstater” vilket främst nationalistiska aktörer ofta vill ge sken av.
Vidare är saken den att processer som globalisering och europeisk integration trots fokus på ekonomi också haft stora betydelser för människors identifikation. Idag har fler människor än för 30 år sedan någon form av kosmopolitisk, supranationell eller transnationell identifikation. I sin tur har det påverkat människors syn även på frågor om migration, acceptans och inkludering. Det visas bland annat i argumenten om politiska skiljelinjer utanför vänster-höger skalan som mellan ”globalister och nationalister”, ”anywheres vs somewheres”, eller mellan pro- och anti-EU aktörer. Men det förklarar också att fler individer inom ramen för transnationella nätverk, pan-europeiska politiska partier och globala demokratiska rörelser kan tänka sig alternativ till en i nationalstaten grundad centristisk syn på medborgarskap och institutioner.
Processer som inte är centristiska och grundade i nationalstaten anses ofta som ett problem främst för politiska aktörer vars politiska kommunikation i grunden fokuserar på den nationella-statliga beslutsnivån. Oftast handlar det om nationalistiska aktörer men saken är att för en politiker oavsett partifärg är det i grunden mycket lättare att tala om behov av värnplikt och kulturkanon för att ”stärka nationell gemenskap och sammanhållning”. Samtidigt som globala problem som terrorism, klimatförändringar och kärnvapenhotet kräver mer av kosmopolitisk känsla för gemenskap och sammanhållning. Värnpliktstanken och nationalstaten upplevs dock som ”normalbegrepp” eftersom det ses som mer normerande medan få skulle uppleva det som normalt med förslag om kosmopolitiska stadsstater eller global klimatplikt för att rädda världen från enorma katastrofer.
Vidare, för att förstå den metodologiska nationalismens problematik, skulle få i jämförelse med majoriteten av befolkningen kommunicera om att exempelvis Sverige ”behövs för klimatet” eller att Sverige bör vara ”ett samarbete” vilket är vanligt i EU-politisk kommunikation. Och få skulle tala om att det är positivt med ”inkluderande klanism” där människor blir medlemmar av klanfederationen genom att byta efternamn. Det ligger också mycket i frasen att nationer beter sig som klaner på den globala scenen rörande resurser och intressen. Det gör dock inte att klanen är bättre än politisk-medborgerlig nation men det betyder inte heller att nationalstaten är bergstoppen för mänsklig organisering.
Mycket av dagens försvar av nationalstatstanken handlar om att det saknas alternativ eller att nationalstaten är bättre och effektivare än exempelvis klansamhället. Men diskussionen om mänsklig organisering bör inte bara handla om synen på inkludering rörande sättet hur inkluderingen går till och antalet individer som anses inkluderas. Poängen måste vara hur människor kan organisera sig som bäst för att hantera globala risker, problem och utmaningar genom gemensamma institutioner som fler kan kontrollera och identifiera sig med. Det visar exempelvis i tankarna om global skatt på flygbiljetter så at intäkterna både går till FN-program liksom till statliga och lokala budgetar och beslutsnivåer. Eller tankarna att FN kan ha permanenta militära-polisära-civila förband som kan sättas in direkt när människors liv hotas i större skala.
En framtidsfråga är därmed hur identifikationer och institutioner kan organiseras bättre från den lokala till den globala nivån. Exempelvis om åtta månader kommer Europaparlamentsvalet att äga rum vilket även öppnar upp för diskussioner som europeiskt medborgarskap i takt med tankarna om institutionella reformer och ekonomisk integration. Man kan också säga att EU är världens största interkulturella experiment baserad på universella värderingar med syfte att få fler människor att samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner. Därför vore det viktigt, inte minst med tanke på flyktingsituationen, att debatten om medborgarskap blir mindre statscentristisk och mer multicentrisk. Nedan presenterar jag fyra förslag som berör hur relationer mellan människor och relationer mellan individer och institutioner kan förändras.
Inför Self-Sovereign Identity för alla människor på jorden med gemensam databas i exempelvis New York. Det skulle innebära att varje individ har sin digitala identitet baserad på blockchainteknologin. SSI innebär att individen är suverän med sina grundläggande mänskliga rättigheter och kan använda sin SSI för att samspela och ingå överenskommelser med andra individer och institutioner. SSI går ihop med tankarna om global fri rörlighet och världsmedborgarskap. Det skulle också underlätta för biståndspengar att gå direkt till människor istället till regeringar.
Utveckla EU-medborgarskapet genom ett europeiskt socialkontrakt på riktigt. Idag är EU-medborgarskapet fortfarande världens enda supernationella medborgarskap som ger mer konkreta friheter och rättigheter. Men det saknas en socialkontrakt mellan medborgaren och unionen. En lösning vore att införa europeisk basinkomstpolicy så att exempelvis varje EU-medborgare och långtidsinvånare som är 18+ får runt 250 euro i månaden som underlättar för basala behov samt dessutom kraftigt skulle reducera fattigdomen i unionen.
Öppna upp för fler medborgarskapsalternativ rörande staten-landet. Det skulle kunna innebära att de individer som vill ha välfärdsstatens tillgångar (så länge som välfärdsstaten finns) måste uppfylla större krav som fast jobb och inkomst, språk- och samhällskunskaper. Medan de som söker andra alternativ kan efter språk- och samhällsutbildning kunde få snabbare medborgarskap utan tillgång till välfärdsstaten men med tillgång till demokratiskt deltagande som rösträtt.
Låt kommuner, städer och regioner få mer suveränitet i frågor om humanitär migration och social adoption. Människans natur är i grund och botten lokal och det är på den lokala nivån där vi möts och samspelar. Världens, och inte minst Europas, städer skulle på det sättet kunna bidra till att hantera globala problem rörande flykting- och asylmottagning också genom lokala medborgarskap (eller residensskap) och inkluderingsprogram. På det sättet kan individen vid status som flykting i första hand identifiera sig med sin lokala omgivning och lokala institutioner.
Vi lever idag i en värld som trots de senaste händelserna enligt Brexit and Trump-retoriken fortfarande är mer integrerad och kosmopolitiserad än tidigare. Istället för att det ”nationella” ses som normerande och det viktigaste bör vi sträva efter en multicentrisk institutionell utveckling som ger fler individuella medborgarskap som underlättar att hantera problem och främja lösningar från lokal till global nivå.
vladan.lausevic@opulens.se
Alla artiklar av Vladan Lausevic
