MALMÖ. “Jag förstår varför de ser Malmö som ett hot. Varför de känner rädsla för den kraft vi har på våra gator,” skriver Hanna Höie i sin kommentar till Staffanstorps omtalade reklamfilm.
Filmen är i svartvitt. En rädd kvinna håller armen skyddande om sitt barn medan hon springer förbi ett gäng unga killar som kastar burkar efter den rädda familjen. Kvinnan och barnet är blonda, killarna mörkhåriga.
Jag trodde först det var ett skämt, men tydligen inte. Det är en scen från Staffanstorps kommuns nya reklamfilm för att locka människor att flytta dit. Trygghet utlovar Staffanstorp i reklamfilmen. Flytta hit om du vill känna dig trygg.
Jag har funderat mycket på det här med trygghet, har flyttat runt en del, bott i storstäder, i småstäder och på landet. Paradoxalt nog är skräckscenerna från Staffanstorps film inspelat i just de malmökvarter där jag känt mig tryggast – någonsin. Samtidigt är det i dessa kvarter, möjligen förutom tiden jag bodde i en av Stockholms fattigare förorter, som jag sett mest kriminalitet. Droghandeln sker helt öppet och gängen av unga killar, för det är alltid killar, är väl synliga i gatubilden. Vissa av dem har jag sett växa upp där i portarna kring rondellen eller i hörnan utanför parken ett burkkast från min sons skola. Där har de i en rasande fart gått från att vara små röjiga “skitungar” till att bli beväpnade unga män. De som klarat sig vill säga. Blommorna och ljusen utanför en av kvarterets pizzerior påminner just nu om att så inte alltid är fallet.
Här lever var fjärde unge i fattigdom. För Sverige i stort är den siffran en av tio. Och här väljer en allt för stor del av stadens unga pojkar en snabb men livsfarlig väg till pengar och status. Här dör våra barn, här växer alldeles för många av dem upp till unga vuxna som vi fruktar.
Så varför älskar jag dessa gatorna ändå? Varför har dessa kvarter, sedan första gången jag satte min fort i stan, känts som hemma? För här i Malmö finns en gemenskap. Här finns grannarna som accepterar dig som du är och som bryr sig. Folket som stannar upp och frågar hur jag mår. Kvinnan som erbjuder sig att vakta en lådcykel full med ungar så jag en sen eftermiddag kan ställa mig i kön till gatuköket på torget. Eller hon som jag aldrig pratat med innan som glatt kommer bort och räddar en kväll full av logistiska svårigheter genom att ge mina trötta och gnälliga ungar var sin leksak.
För trots sina brister är Malmö ett stort och förunderligt äventyr, en stad i rörelse som aldrig glömmer sin själ. Gator som bjuder på ständiga överraskningar och ger människor chansen att visa sig från sin goda sida.
Här varvas frågor om odling av vitlök och bortskänkning av diverse barnkläder och möbler med diskussioner i den lokala Facebookgruppen om från vilket håll bombsmällen, vi nyss hörde, kom. Hur en bomb låter har vi alla lärt oss vid det här laget. Här svarar grannar på den senaste bomben med att arrangera gatufest så gatan åter skall kännas trygg för de som bor där.
Mitt i den pågående demoniseringen av vår stad i både svensk och utländsk media sker också en mobilisering av folket i den. Alla vi som älskar och vill försvara vårt Malmö. Alla vi som vet att bilden som kablas ut om en stad i förfall inte stämmer. Alla vi som varje dag känner styrkan av att leva i ett samhälle som accepterar mig för den jag är och som lär mig acceptera andra.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jag minns den gången, bara några veckor efter en uppmärksammad och brutal nazistattack, när ett gäng hitresta fotbollssupporters tyckte det vore roligt att springa runt på om natten och ropa nazistiska slagord. Hur portarna fylldes av folk, pensionärer i tofflor och pyjamas, deltagare i pågående efterfester och sömniga småbarnsförälder samlades för att kolla läget och om möjligt förhindra en ny nazistattack. Jag har sällan varit så stolt över mina kvarter.
Tänk om världen kunde präglas av vår sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!
Jag tänker på vad vi hade varit utan fattigdomen, utan knarket, utan gängen, bomberna och morden. Och jag förstår varför det blir så viktigt att smutskasta mitt hem, från moderata kommunpolitiker i Staffanstorp till USA:s alt right-rörelse. Jag förstår varför de ser Malmö som ett hot. Varför de känner rädsla för den kraft vi har på våra gator. För tänk om världen blev som vi är. Tänk om världen kunde präglas av vår sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!
Då skulle världens alla högertroll spricka, och Staffanstorp få sitta där i sin ensamhet med sina otrygga, själlösa och döda gator.
info@opulens.se
