Lyxångest och vänsterposer passar som hand i handske

KLYSCHOR. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt, skriver Mattias Svensson.

Here we go again, tänkte jag när jag läste en intervju i DN i helgen. Inte bara för att den som porträtteras är filmaren Johan Renck, på 90-talet känd som artisten Stakka Bo, utan för att anmärkningsvärt platta reflektioner lyfts fram som vore de djupsinniga insikter. Renck säger sig bland annat ha fascinerats av ”mörker” i konsten och upplever en större mening med livet efter att ha fått barn. Så originellt. Berätta mer!

Att döma av samhällsdebatten borde man kanske förvånas av och välkomna omväxlingen i att få läsa ett frustande välvilligt porträtt av en vit, medelålders man med välsituerad uppväxt. Särskilt som Renck visat upp sin gigantiska innerstadsvåning, berättat om garderobens hutlösa pris, slängt in referenser om hur många hundra tusen han fått betalt för olika reklamuppdrag och att det berättats att han viftat med kreditkortet när han för en gångs skull åkte vanlig buss.

Men det gäller förstås inte alla män. Jag föreställer mig att det hade låtit annorlunda om denna person var börs-vd, och kläderna märkeskostymer snarare än hippa skjortor.

Att Johan Renck hyllas för sin roll i skapandet av tv-serien Chernobyl är förstås helt i sin ordning. Men när jag läser kan jag inte komma ifrån misstanken att det inte så mycket är prestationen som åsiktsgemenskapen som gör att intervjuare och intervjuobjekt klickar så bra.

Renck säger alla de där ”rätta”, frasradikala sakerna. Han kritiserar Donald Trump, lyfter fram den radikalaste bland Demokraternas profiler, Alexandria Ocasio-Cortez, och parar sin lyhörda konsumtion med en lika modemedveten ångest och civilisationskritik.

Förekomsten av välbärgade så kallade gåsleversocialister har alltid betraktats som något av en sensation, trots att det varit mer regel än undantag att radikaler frodats bland de bättre bemedlade. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt. En dröm om ”ett annat samhälle” är i praktiken lika kravlös som den övriga konsumtionen för den som har obegränsat med pengar, och det är därför inte konstigt att sådana åsikter anses lika välskräddade och smakfulla i de rätta sociala sammanhangen som den utvalda designerskjortan av skogshuggarmodell för 7 000 kronor.

Radikala åsikter gör en dessutom mer eller mindre immun mot personlig kritik. En mer reserverad journalist hade kanske kunnat invända att det är en rätt lam gest att någon med 250 flygdagar som bor på 420 kvadrat säger sig nästan ha slutat äta kött, men för den som är vänster är sådana diskrepanser inga problem. The system made me do it.

Självklart kommer Renck med inneklyschan framför alla bland radikala posörer på miljöområdet, nämligen att man inte kan ha oändlig ekonomisk tillväxt i en ändlig värld.

Suck. Ekonomisk tillväxt är inte mer och större saker. Tillväxt är att skrivmaskinen, klockradion, freestylen, den fasta telefonen, väggkalendern, filofaxen, tv:n, hemdatorn, kameran, filmkameran, uppslagsverket, biblioteket och skivsamlingen numera får plats i var mans ficka — fast med oändligt större användarmöjligheter. Det är att ständigt använda begränsade resurser bättre och klokare, så att vi kan få ut mer av dem. Ett piano har ett fysiskt begränsat antal tangenter, men få skulle hävda att det därför bara går att få ut ett begränsat antal musikstycken eller oroa sig för att musiken håller på att ta slut.

Mer relevant för miljöområdet: Sedan 1970-talet har västvärlden dramatiskt minskat utsläppen av svavel, freon och tungmetaller, liksom oljespillet i haven. Detta trots att oljetransporterna ökat och den ekonomiska tillväxten stigit. Restriktioner och skatter kan definitivt vara en hjälp, men utsläpp kan minskas radikalt utan att man avskaffar marknader eller tillväxt.

Johan Renck och reportaget om honom är förstås bara ett exempel, lite extra tacksamt eftersom det var extra allt — extra klyschigt, extra vräkigt, extra förutsägbart. Men det är bara en av många texter som har de välbärgades konsumtionströtthet, och en klädsam ångest därför, som gemensam premiss. Förra sommarens kulturdebatt om flygskam hade också klara drag av den mättes klagan, accentuerad av att begreppets profilerade anhängare primärt tillhört skribenternas gåsleverklass, fast anställda i chefsposition. Alla religiösa sällskap har sina ritualer för absolution, och i de stora medierna är nyckeln alltsomoftast några klyschor som indikerar vänsterlutande samhällskritik.