DEMOKRATIKAMPANJ. Nyligen sjösattes kampanjen #vimåsteprata. Men det behövs inte fler som pratar, utan fler som lyssnar, skriver Patrik Stigsson.
Startskottet för den nya kampanjen #vimåsteprata var en debattartikel i Svenska Dagbladet undertecknad av ett tjugotal tunga opinionsbildare. I vad man kallar ett nationellt folkbildande initiativ ska ett hundratal samhällsengagerade medborgare, så kallade demokratipratare, resa landet runt och försöka rädda demokratin, som påstås vara hotad.
Med tanke på initiativets utformning är risken stor att många kommer att uppfatta det som ett uppfostringsprojekt, som ännu ett försök av ”den politiskt korrekta eliten” att undervisa folk om det rätta sättet att tänka. Det är märkligt att de samhällsengagerade medborgare som ligger bakom projektet helt tycks blunda för denna risk.
Att misstanken inte är ogrundad kan man försäkra sig om genom att besöka flashbacktråden ”#vimåsteprata – ny kampanj för demokratin”. Där kan man bland annat läsa följande:
“Har det någonsin tagits ett initiativ med tydligare von oben-perspektiv?”
“Kulturvänstern, journalister och avdankade nyliberala politiker som gör gemensam sak i sann besserwisseranda.”
“Samhällsadelns ramaskri”
Kändisupprop med den egna personliga rädslan som drivkraft har hittills inte visat sig vara något framgångsrecept. Med största sannolikhet kommer #vimåsteprata att gå samma öde till mötes. Kampanjen är ett “mer av samma”-påhitt av sämsta märke.
Om Sveriges intellektuella och kulturella elit vill göra en insats måste den visa prov på en betydligt större uppfinningsrikedom och kreativitet. För att åstadkomma verklig förändring krävs ett fräscht och omtumlande grepp, något som kan bli det man kallar en game changer. Man måste våga tänka utanför boxen, sätta sig själv på spel och prestera något oväntat, vackert, paradoxalt.
Man måste framför allt hitta ett språk och en metod som överbryggar polariseringen, inte befäster den ytterligare. Som inspirerande exempel kan man förslagsvis använda Gudrun Schyman, som under värsta moralpanikshysterin 1996 åkte till Docklands och halv fyra på morgonkvisten dansade loss tillsammans med ungdomarna i Frihetsfronten. Eller Olof Palme, vilken som nybliven utbildningsminister 1968 spontant begav sig till det ockuperade kårhuset och mötte de upproriska studenterna med orden: “Jag har kommit hit för att lyssna på vad ni har att säga.”
Det är i en sådan öppen, förutsättningslös, nyfiken och modig anda man måste agera, om man över huvud taget vill spela någon roll härifrån och framåt.
Mitt förslag är att man börjar med att döpa om sig från demokratipratare till demokratilyssnare, och att man i mötet med människor som ger uttryck för en världsbild och människosyn man känner sig främmande inför anammar Gil Hedleys dialogmetod:
Ett genuint lyssnande förutsätter att man villigt öppnar sig för vad andra behöver säga, samtidigt som man besparar dem sina lösningar, sitt försvar, sitt avfärdande, sin alternativa verklighet, sina motbevis, sina motexempel, sina likvärdiga berättelser eller sina mer långtgående exempel.
Med detta slags lyssnande spelar man en mycket “aktiv” roll i ett samtal. Man måste tro på de ögonblick då inget av det man skulle kunna säga rimligtvis kan vara lika värdefullt som att låta den andre tala till punkt. Man kan behöva uppbåda all sin karaktärsstyrka för att lyssna ordentligt utan att avbryta. Detta slags uppmärksamhet som ägnas en annan människa är en verksam medicin.
Hashtag-kampanjer och upprop har vi sett tillräckligt av.
info@opulens.se
