VADSLAGNING. Gott nytt valår – nu börjar det. Kampen om klicks medier emellan, de spännande rubrikerna med de fetstilade uttrycken som ska avslöja mekanismerna bakom kulisserna; det politiska spelet.
Som medborgare vill jag inte bli sedd som en som ska bestämma vem jag ska rösta på utifrån att ha läst spekulationer om spel. Jag vill höra vad de olika partierna menar, vilka förändringar de vill göra och utifrån det sätta mitt kryss vid det parti jag tror kan göra bäst skillnad i samhället.
”Här är allt du behöver ha koll på inför valet: Nyckelpersonerna och de osäkra korten”, lockade Aftonbladet deras läsare med i anslutning till Lena Mellins kolumn i tisdags, ”Valet blir en rysare”. Att skriva om spelet och strategierna skapar spänning och sensation. Det blir i sig själv en dragkamp om klicks, där dramaturgi övertar loppet om upplysning. De två största partiernas ledare möts i heta TV-dueller, som taget ur ett tvåpartisystems spektakulära valrörelse. Visst, det ger klicks att tjäna pengar på när kampen mellan Löfven och Kristersson beskrivs som att de är i finalmatchen i den svenska politikens Champions League. Det gagnar bara inte demokratin.
Som medborgare är jag intresserad av att lägga min röst på det parti som jag menar har bäst politik för samhället, inte slå vad om vem jag hoppas kommer få sitta på avbytarbänken de kommande fyra åren.
Jag är medveten om att de politiska aktörerna känner väl till mekanismerna bakom hur grandiosa rubriker skapas; hur det är just dramat och det uppseendeväckande som gör att man hamnar på mediernas landingssidor och därmed har större chans för att rikta kurs. Det är alltså inte journalistiken eller medierna själva som byggt dessa strukturer. Dessa format har skapats i ofrivilligt samarbete med politiska makthavare, under komplicerade ekonomiska strukturer i en allt mer utmanande mediebransch.
Om den politiska journalistiken fortsätter att utveckla sig i en mer sensationell riktning, så är jag rädd för att politik framstår som en arena av strategiskt spel, utförd av några få avlägsna individer med mycket makt. Befolkningen blir därmed bortkopplad från möjligheten att vara aktiva demokrater och förvandlas till passiva samhällskonsumenter, där vi lägger en röst på den med bäst odds istället för vision och vilja. Vårt parlamentariska deltagande förminskas till ett drag var fjärde år, i kampen om “det politiska spelet”.
kevin.shakir@opulens.se
