KULTURARVET. “Normkritik är en metod för kulturinstitutionerna att uppnå förändring, fördjupad kunskap och ökad kunskapsspridning”, skriver Susanne Liljedahl.
Statens kulturråd konstaterar att konst och kultur har unika möjligheter att beröra, medvetandegöra och bidra med nya infallsvinkar och frågeställlningar och därmed motverka fördomar och stereotyper. (Queer kultur 2016:3). Få konstinstitutioner och museer i Sverige arbetar aktivt med queer – det är hög tid att damma av, och låta queerperspektiven synliggöras och utmana begränsande normer, inte minst könsrollsnormer och maktnormer.
Men hur mycket normkritik klarar institutionerna? Skepticismen är utbredd bland skribenter och kulturprofiler. Det talas om en statlig dikterad normkritik, en politisk styrning som vill anpassa institutionera efter samtida trender. Skribenten och Kinakännaren Ola Wong menar sig se en politisering som går ut på att uppfostra besökaren till att stötta politiken. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, beskriver det som att alla institutioner underkastas ett och samma normkritiska tänkande – allt och alla nu ska silas genom ett identitetspoltiskt durkslag.
Kritikerna bortser från att normkritik är ett vertyg som har sin grund i forskning, framförallt genusforskning. Själv är jag knappast intresserad av konstsalonger som konserverar hopplöst förlegade synsätt med liten anknytning till den kunskap som utvecklats i vårt postmodernistiska samhälle. I salonger som dessa blir jag lätt ointreeserad och vill snabbt finna utgången och göra sorti. Vad tjänar vi på att vidmakthålla normer och föreställningar som inte längre är giltiga? Är det inte bättre att frigöra sig från det mentala bagage som vi alla bär på?
Vårt kulturarv är tyngande på många sätt. Jag tänker nu särskilt på konst som befäster maktstrukturer och stereotypa könsroller. Att exempelvis närma sig de mytomspunna nationalromantikerna Anders Zorn och Carl Larsson är inte helt oproblematiskt – de har ju närmast kultstatus och ingår i kanon – den auktoritativa norm som skapats och som styr hur konst ska betraktas. Det ska inte förnekas att jag ser eminenta målerier och akvareller, men tar jag på mig normkritiska glasögon bryts förtjusningen och allt det som jag fått lära mig sedan klassrummens dagar.
Zorn är inte minst känd som en briljant uttolkare av kvinnan och med en uppenbar känsla för naturen, men gestaltar hans många målningar av nakna dalkullor en fri kvinnokropp? Är vekligen målningarna en servil hyllning till kvinnan? Det mesta tyder i dagsläget på att kvinnan objektifieras och reduceras till ett kön helt i enlighet med dåtidens föreställningar om att kvinnan var ett lite farligt naturväsen som lockar och förför männen. Underförstått att hon inte kunde ha samma förmåga till intelligens och rationalitet som en man. Stereotyperna för mannen var styrka, potens och kontroll. Alla stereotyper är begränsande eftersom människan oftast är mer dynamisk och mångfacetterad.
I några av Carl Larssons akvareller (t ex Karin vid stranden 1908/ Efter balen 1908) blir kvinnan bara en dekoration i fullkomlig förening med interiör och inredning. En blomma bland blommor utan egen identitet. Och i praktiken stod Karin Larsson i skuggan av sin man. Både hon och andra kvinnliga konstnärer fick spela den roll som en manlig, misygon kultur gav dem.
I både Anders Zorns och Carl Larssons värld styrde en patriarkal norm och könsmaktsordning. Normen har varit en del av tänkandet ända från antiken fram till våra dagar.
Exemplen är en bråkdel av en nyare storytelling som knappast ska tystas ner och döljas. Med detta menar jag inte att äldre tiders konst nu ska förpassas till sophögen. Men de nya ingångarna är här: vilka historier har dåtidens konst genererat och vilka nya kan berättas med den kunskap vi har idag? Vårt kulturarv är inte statiskt, vilket kritikerna borde veta. Som Anders Högberg, professor i arkeologi, uttrycker det: att förstå ett kulturarv som något i rörelse är inte politiskt tyckande. Det är förståelse grundad i forskningsbaserad kunskap, och förvaltandet av kulturarvet har alltid ändrats med sin samtid. Det finns inget stöd för att normkritiska perspektiv dominerar svenska museer och normkritik är en metod för institutioner att uppnå förändring, fördjupad kunskap och ökad kunskapsspridning.
Patrik Steorn, intendent och musiechef på Thielska Galleriet, har länge arbetat med queera teman i samarbete med universitetsvärlden och andra aktörer. Bit för bit upptäcks ämnet alltmer i djupsinniga projekt. En utställning handlade om Män vid vatten och den visade en mångfaldig svensk konsthistoria liksom den nu aktuella Nakenakter med nya perspektiv bortom konventionella könskategorier och konsthistoriska konventioner.
Så låt queerperspektiven komma ut ännu mer på våra statliga och kommunala institutioner och helst även i salongerna och på gallerierna. I dessa perpektiv blir det också viktigt att lyfta fram hbtq. Den lesbiska konsten och konsthistorien framstår som ett flagrant exempel på vad som kommit i skymundan. Vilka rädslor är det som har väckts här? Skygglapparna måste av och så menar jag att vi kan få ett mer uppdaterat och inkluderande konst- och kulturliv. Samhällets mångfald kommer nämligen att belysas bättre. Annars finns det risk för att konsten och kulturen dör av syrebrist.
Själva konstbegreppet började kollapsa för längesedan. Jag anser att det går att återupptäcka i förnyelsens vindar med en tydlig existentiell och tvärvetenskaplig förankring. Ett nihilistiskt konstbegrepp är ingen betjänt av. Även konstens maktstukturer bör ifrågasättas och granskas. Hur ser makten ut? Vem väljer vad som ska visas? Vilken roll har besökaren? Vad betyder hens personliga erfarenheter och berättelser?
Ett är säkert, publiken förväntar sig att kulturinstutionerna är aktörer i samtiden med förankring i både historia och forskning.
info@opulens.se
