Låt oss vänta och se vad som händer med Trump

ESSÄ. Donald Trump är den ende presidentkandidat som med sin slogan Make America Great Again har utgått från att den amerikanska exceptionalismen genom alla skatte- eller lånefinansierade krig, dåliga handelsavtal och avindustrialisering var på nedgång och att bara han, en miljardär och bondfångare, kunde ställa allt till rätta igen, skriver Lars Borghem.

Den 20 december i år ska Åsa Wikforss ta plats på stol nummer sju i Svenska Akademien. Hennes bok Alternativa fakta från 2017 har kommit ut i pocketupplaga och som e-bok nu under 2019. Sedan boken skrevs har det dessutom blivit ännu viktigare att argumentera mot vaccinmotstånd, klimatförnekelse eller mot fejkade nyheter. När hon är som bäst dribblar hon med orden som en skicklig forward med nummer sju på ryggen; en Kurre Hamrin eller en Madelen Janogy.

Åsa Wikforss är också generös när det gäller att redogöra för sin världsbild eller åtminstone ursprungen till den. Hon är optimist när det gäller tron på att kunskapens fiender kan besegras. ”Människan är trots allt, som filosofen Aristoteles sa, det förnuftiga djuret”.

Här erinrar man sig Gunnar Fredrikssons omdöme om Arthur Schopenhauer som den mest optimistiske man som levat, eftersom han trodde att han kunde göra mänskligheten till pessimister bara genom att skriva en bok. Hur ser kampen mot kunskapens fiender ut i boken som Wikforss skrivit?

Hon spanar efter sanningen men vad hon ser är Donald Trump överallt. Han förekommer på 56 av pocketbokens 258 sidor men hans onda ande svävar också över många av de övriga. Oscar Wilde not so much: ”The truth is rarely pure and never simple.”

Det mest beundransvärda med Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender, är enligt min mening att hon så energiskt är på spaning efter skevheter också i det egna tänkandet. Hon står på axlarna av giganter som Platon, Sokrates, Aristoteles, Kant, Newton, The New York Times, The Guardian, The Washington Post, The New Yorker, New York Review of Books och Dagens Nyheter.

En sida handlar om George Orwell och boken 1984. Huvudpersonen Winston torteras för att sanningen ska pressas ur honom. När han till slut ljuger för att slippa smärtan säger hans torterare att de inte tror honom. Men när han går med på vad som helst, är målet uppnått. Winston bryr sig inte längre om sanningen. För en totalitär stat är sanningen farlig därför att den utgör en kraft den inte kan ha monopol på, säger Wikforss och citerar med gillande Hannah Arendt. Wikforss menar att Trump egentligen inte ljuger, därför att en lögnare måste ändå komma ihåg vad som är sanning. Trump vill omdefiniera verkligheten och förneka att det överhuvudtaget finns en sanning.

När Alternativa fakta anmäldes i Svenska Dagbladet av Martin Gustafsson inledde han med några rader av George Orwell. Orwell som hade sårats i det spanska inbördeskriget hade upptäckt att i ett politiskt klimat med totalitära tendenser sitter sanningen trångt.

Orwell menade att själva sanningsbegreppet fallit offer i striderna. Åsa Wikforss bok är ett kärleksfullt försvar av sanningen i en tid där fakta- och kunskapsresistens måste motarbetas av alla goda krafter. Är The New York Times, The Guardian, The Washington Post, The New Yorker, New York Review of Books och Dagens Nyheter de goda krafterna? Låt oss undersöka saken!

I december 2018 tvingades Central European University, grundat av George Soros 1989, att flytta till Wien från Budapest av den auktoritäre ledaren i Ungern, Viktor Orbán. Rektor för universitetet är Michael Ignatieff. Denne Ignatieff var länge en tongivande kolumnist på The New York Times. Många av tidningens skribenter försvarade i likhet med Ignatieff Irakkriget 2003 och Ignatieff försvarade också tortyr och krig i förebyggande syfte i en artikel i New York Times Magazine (”To defeat evil, we may have to traffic in evils: indefinite detention of suspects, coercive interrogations, targeted assassinations, even pre-emptive war. These are evils because each strays from national and international law and because they kill people or deprive them of freedom without due process. They can be justified only because they prevent the greater evil.”)

The New York Times hade efter Sovjetunionens fall 1989 i stort sett upphört att diskutera lagligheten i i olika krigsaktioner och i stället sett dem i ljuset av aktiviteter för att sprida frihet och demokrati och ibland som geopolitiska äventyr kamouflerade i en humanitär språkdräkt. Ignatieff var 2005 huvudredaktör för boken American Exceptionalism and Human Rights. Ignatieff som för mig representerar huvudfåran i amerikanska medier, försvarar i stort den amerikanska exceptionalismen och expansionismen. Det gör också de tidningar som utgör Wikforss huvudsakliga läsning.

Samma år som Ignatieff uppmanade den amerikanske presidenten att olagligt attackera Irak fick han The Orwell Prize för ”Political Writing”. Den tidning som var Ignatieffs hemvist under decennier, The New York Times, där affärsintressena alltid varit starka, tog huvuddelen av sin rapportering under spanska inbördeskriget från Francosidan. George Orwell hade fått leta efter sanningen också i dagens etablerade medier men kanske hade han varit överraskad över hur han hyllas av så många som knappast kan ha läst honom på allvar. Han hade nog tyckt att sanningsbegreppet på samma sätt som på 1930-talet hade fallit till följd av dagens alla krig, varav många förs i namn av att försvara frihet och demokrati. Åsa Wikforss gör inga sådana jämförelser. Hon ställer etablerade medier mot kunskapens fiender som Putin, Orbán, och Trump. Det är att förenkla saken.

Donald Trump är den ende presidentkandidat som med sin slogan Make America Great Again har utgått från att den amerikanska exceptionalismen genom alla skatte- eller lånefinansierade krig, dåliga handelsavtal och avindustrialisering var på nedgång och att bara han, en miljardär och bondfångare, kunde ställa allt till rätta igen. Att han nu inför sin återvalskampanj har ändrat sin slogan till ”Keep America Great” tyder på att hans PR-makare ändå har läst 1984 av George Orwell, men där behövdes det ett sanningsministerium för att utplåna minnet av tidigare sanningar. Donald Trump som sagt att han har ett av de bästa minnena i mänsklighetens historia får hoppas att hans väljare har samma förmåga till självbedrägeri som han själv.

Åsa Wikforss oroar sig för att Donald Trump ljög om hur stor publiken var under hans installation eller om det var solsken eller regn, men hon kunde också filosofera över anledningen till att det var Trump som var där, nämligen att han bättre än alla andra kandidater i hela presidentvalskampanjen hade fångat känslan i nationen att det var orosmoln över Amerika och att det bara var han som kunde få solen att skina över imperiet igen. Donald Trump har alltid varit en charlatan och skojare som haft som mål att berika sig själv. Nu hade han också fått tillgång till statsapparaten att göra just det.

Vad innebär då den amerikanska exceptionalismen? Kort innebär det idén om att USA har en särskild kallelse att skapa frihet och demokrati åt alla människor i hela världen. (Om varför USA missförstår världen har jag skrivit en artikel utifrån en nyutkommen bok.)

En av de skarpsinnigaste analyserna jag känner till av begreppet den amerikanska exceptionalismen föreligger på svenska språket, nämligen av Frida Stranne i hennes doktorsavhandling. Där finns en problematisering av begreppet som leder fram till en bättre förståelse av den amerikanska utrikespolitiken i ett långt historiskt perspektiv. Alla som har tankar om den amerikanska politiken borde läsa Frida Strannes avhandling.

Det finns många olika sätt att tolka begreppet dialektik från Platon, Sokrates, Aristoteles och framåt. Jag tror inte att man riktigt kan ta sig an fenomenet Donald Trump om man inte ser motsättningarna i det amerikanska samhället, även i dess institutioner. På sidan 123 i sin bok skriver Wikforss att Trump inte bara har en tendens att ljuga utan också häver ur sig saker som han inte har några som helst grunder för. Trump påstod exempelvis att Obamas administration hade avlyssnat honom i hans hem. ”Hans hävdande är utan tvekan falskt (FBI har själva förnekat att det skett någon avlyssning av Trump)”. Hon skriver vidare att även om det senare skulle visa sig vara sant så ”kvarstår faktum att man felaktigt gav intrycket att man hade kunskap som man faktiskt inte hade”. (Nå, även Madelen Janogy skjuter stolpskott ibland.)

När jag skriver detta har Robert Muellers utredning om samarbete mellan Ryssland och Donald Trumps presidentvalskampanj diskuterats i medierna i ett par månader och frågan ligger nu närmast hos Kongressen och en eventuell riksrättsprocess.

The Hill som rapporterar från den inre politiska scenen i Washington citerade nyligen en ranchägare från Wyoming som om Muellers rapport sa att ”vi vet att den gamle gossen inte stal några hästar men han är tydligen skyldig till att försöka undvika att bli hängd för det.”

Tidningen ställer frågan: ”Did the intelligence community of the Obama administration initiate an intelligence operation, illegitimately leveraging the immense powers of government, against an opposition party presidential campaign?”

Åsa Wikforss hade svaret klart redan 2017 när hon skrev sin bok (”FBI har själva förnekat att det skett någon avlyssning av Trump”) men har garderat sig genom att hävda att även om det senare skulle visa sig vara sant så kunde inte Trump ha vetat detta vid tidpunkten för påståendet och därför kan han klandras.

Förhoppningar har varit stora i de etablerade medierna att man med Muellers hjälp skulle få bort Trump. Som vi såg i en fyra avsnitt lång dokumentär i SVT  hade tidningen en stor uppsättning journalister som arbetade på heltid under lång tid utifrån förutsättningen att Trumps presidentvalskampanj hade samarbetat med ryska säkerhetsorgan.

Men blicken riktas nu mot de amerikanska säkerhetsorganen. De etablerade medierna och ledningen för det demokratiska partiet har varit drivande när det gäller jakten på Donald Trump, det han hundratals gånger har kallat en häxjakt. Vad gäller Åsa Wikforss mediala källor har de tre hon nämner först, The New York Times, The Guardian och The Washington Post alla intima samarbeten med sina länders säkerhetsorganisationer och alla medier hon nämner som sina huvudsakliga källor är företrädare för den amerikanska exceptionalismen.

Mueller redogör ingående i sin utredning för alla kontakter som Trumps medarbetare hade under valkampanjen med olika personer med ryska förbindelser. Några av dessa personer hade i själva verket uppdrag för amerikanska säkerhetsorgan. Om detta kan man läsa i vad Åsa Wikforss skulle kalla alternativa medier. Här måste väl alla lampor som varnar för konspirationsteorier blinka? Kanske är det så, men nu är vi ute efter sanningen oavsett konsekvenserna, eller hur?

Det amerikanska justitiedepartementet har nyligen utsett en åklagare som ska gå till botten med ursprunget till hela Rysslandsspåret om samarbete mellan Kreml och Trumps kampanj. Kanske kommer det att visa sig att allt började hos tjänstemän inom de amerikanska säkerhetsorganen i en aktion för att få bort Trump.

I Consortium News skriver Ray McGovern, en före detta analytiker på CIA och grundare av Veteran Intelligence Professionals for Sanity (VIPS) hur de aktuella senatsförhören som följt på Robert Muellers utredning ställer frågor som inte är till fördel för synen på FBI som ett oberoende organ. McGovern skriver att Russiagate håller på att transmogrifieras (ordet är ett av Peter Englunds ”darlings”) till Deep-State-gate.

Låt oss vänta och se hur denna utveckling kommer att rapporteras i Dagens Nyheter och Sveriges Television. Eller hur Åsa Wikforss?