GEMENSKAP. Sverige är världens modernaste land, eller hur? Vi har välstånd, frihet från familj och traditioner, sekularism, hög mobiltäthet, stora innovativa företag, rent och snyggt. Befolkningen tillhör de lyckligaste på jorden. Gott så.
Men det finns mörka platser även i paradiset. Smärta, självmord och sjukdom är en del av livet. Många känner sig ensamma eller lider av ångest och depression.
Ändå uppfattar många att det är något pinsamt och skamligt att inte må bra i själen. Tänk, vi har det ju så bra. Psykisk ohälsa är det sista tabut. Vi undviker att tala om den, både i det offentliga samtalet och människor emellan. Det är i sanning synd. Människan är en social varelse som inte mår bra av att vara själv. Mycket vore vunnet om vi kom över tröskeln och öppnade upp våra liv och hem för andra. I synnerhet när livet känns svårt.
Men hur är samhället riggat för detta? Hur bor vi?
Det är fint att alla kan och får välja hur och med vem vi vill leva. I så motto har välfärdsstaten bidragit med individuell frihet och självständighet. Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskriver träffande den svenska modellens statsindividualism i sin bok Är svensken människa?. Varken ekonomi eller normer fjättrar kvinnor i hemmet eller människor i olyckliga äktenskap, tack vare särbeskattning, barnomsorg, möjlighet att studera och arbeta och så vidare.
På det stora hela är detta utmärkt. Men det finns också en baksida. Om den måste vi berätta.
Relationen mellan välfärdsstaten och medborgarna är i många fall starkare än den till den egna familjen eller civilsamhället. Betänk att skattetrycket är högre än 50 procent – du har en större gemensam ekonomi med främmande grannar än med din sambo eller maka. Många dör med en sjuksköterskas hand i sin, snarare än en anhörigs. Sorgligt många avlider i hemmet utan att de saknas av någon.
Svenskarna arbetar mycket lite volontärt med att ta hand om sjuka, hemlösa, äldre och barn. Det ska det offentliga ta hand om. Missförstå inte, det är inte önskvärt att gå tillbaka till en värld där man inte kunde lämna en gemenskap när man så ville. Men det är inte heller önskvärt när vi inte längre tar medmänskligt ansvar för varandra, utan delegerar för mycket ömhet, omhändertagande och uppfostran till anonyma tjänstemän.
Svenskar lever också ensammast i världen. Av Sveriges cirka 4,3 miljoner hushåll är fyra av tio, eller 1,7 miljoner, ensamhushåll och antalet bara ökar.
Är ettor och tvåor för alla svaret på hur vi når frihet och lycka? Där var och en står och steker falukorv till sig själv. Jag tror inte det.
Varför inte ha fler flerbostadshus där man uttryckligen uppmanar ensamstående föräldrar att flytta in så att man kan leva med öppna dörrar och bistå varandra med barnen? Varför inte bygga fler gemensamhetsutrymmen och inte bara inglasade balkonger för var och en? It takes a village to raise a child, är ett klokt uttryck.
En del tror att liberalismens betoning på individuell frihet betyder egoism och ensamhet. Ingenting kan vara mer fel. Friheten ska bestå i att kunna välja vilka gemenskaper man vill tillhöra – och kunna byta om man så vill eller behöver. Friheten kan också ligga i att få möjligheter att nå dit man vill. Och att få vara själv när man så önskar. Att respektera andras val. Men det betyder inte att ensam är stark.
Så låt oss tala om ensamheten. Låt oss tala med varandra. Hjälpa varandra. Hålla varandra i hand när så behövs.
Det skulle människor i Sverige må bra av.
sofia.nerbrand@opulens.se
