KULTUREN. I väntan på att välfärden och regeringen är på plats kan vi andra ta tag i att ordna kulturen. Kultur — det vi odlar — kan alla ingå i, även om det görs en enorm sak av att det är det som skiljer oss åt, skriver Nathan Hamelberg.
Situationen med ett land utan regering (nåja, en expeditionsministär är väl vad man kallar regeringen Löfven till dess att den ersätts) har fått larmet om vilka som är svenskar och vilka som inte är det att bedarra en stund. Men när en ny regering väl finns är det ingen högoddsare att antingen regeringen eller oppositionen gör utspel om ”vi och dom” — antingen för att motivera begränsningar för regeringens ambitioner vad gäller välfärdens omfattning, eller för att attackera regeringens politik och utdöma den som ohållbar. Frågan är om inte Sverige kan sägas vara ett av de länder i Europa där idéer om medborgarskap är minst utvecklade , och om så är fallet — stärker inte ett sådant faktum det eviga dravlet om svenska värderingar.
Var är det tänkt att människor ska lära sig dessa värderingar? Eller snarare: är inte ”värderingar” ett klent substitut för medborgarskap? Mytiska svenska värderingar är omöjliga att bocka av, men rättigheter, friheter och skyldigheter som medborgarskapet innebär är möjliga att besluta politiskt. Medborgarskap är långt mer pedagogiskt än värderingar — det här är vad vi anser att alla medborgare har rätt till och allt vi förväntar och kräver av de som är medborgare i landet. Ingen gummiartad dressyr där vem som helst som anses svensk på volley får föreläsa om vad de som inte anses som svenska ska omfamna för värderingar. Annorlunda uttryckt: säg vad som förväntas av alla, inte av några.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Vilket leder till välfärd — generell välfärd, det som alla förväntas ha rätt till — är materialisering av gemensamma värderingar. Vilket kostar desto mer än att prata värderingar. Put your money where your mouth is, som de säger i USA.
I väntan på att välfärden och regeringen är på plats kan vi andra ta tag i att ordna kulturen. Kultur — det vi odlar — kan alla ingå i, även om det görs en enorm sak av att det är det som skiljer oss åt. ”Det” som gör en stor sak av kultur som skillnad är samtidens nationalistiska bakgrundsbrus som sveper in alla samtal. Ta ”ensamkommande” och ”nyanlända” till exempel: den ”kultur” de anses vara marinerade i är någon muslimsk, arabisk eller utrikiskt nationell essens, oavsett om de inte levt med sina föräldrar på flera år eller om de levt i flera olika länder innan Sverige. Ett annat sätt är att se det som att de sannolikt är marinerade i flyktingförvarens kultur, exilens kultur, kulturen av att slaviskt följa eller skita i Champions league, mobilspelens kultur, kulturen att bry sig om eller ignorera “Mello”, kompiskretsens kultur, skolgårdens kultur och förhoppningsvis föreningslivets och fritidens kultur. Om vi ser det så blir kultur det vi delar, inte det som delar upp oss.
nathan.hamelberg@opulens.se
