SKOLSEGREGATIONEN. “Vi har fått en generellt sämre skola av att barnen segregerats, men nu när skolan är generellt sämre vill medelklassen ännu mer hålla sig segregerad av rädsla att just deras barn kanske annars skulle få ännu sämre skolor”, skriver Isobel Hadley-Kamptz.
“Rör inte våra barn, Fridolin!” Det var rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet i veckan som satte igång många och långa och svåra diskussioner. Bakgrunden är att regeringen och skolminister Gustav Fridolin vill motverka skolsegregationen genom att aktivt kräva att skolor har en bredare social sammansättning. ”Små fungerande skolor ska tvingas att ta emot ett bredare urval av elever”, som SvD skrev i texten som målade upp en framtid där skötsamma barn i bra skolor tvingas agera stötdämpare åt stökiga barn som tidigare gått i segregerade, dåliga skolor.
Det är lätt att tänka på Brown vs The Board of Education. Det fallet i USA handlade om att Linda Brown, en svart flicka i tredje klass, inte fick gå på sin närmaste skola eftersom den bara tog emot vita elever. Så var det för svarta barn i hela USA, de hänvisades till segregerade sämre skolor av det enkla skälet att man inte ville ha svarta och vita barn blandade. Deras vita små fungerande skolor ville verkligen inte ha ett bredare urval elever. Linda Brown stämde staten och vann. Man fick inte vägra svarta barn att gå i den närmaste skolan.
I Sverige i dag har vi förstås ingen officiell segregering. Ingen skulle neka ett barn med invandrarbakgrund en plats på en populär skola för att hen hade fel hudfärg, ingen skulle säga att de vill att deras barn ska gå på en skola för bara vita. Om en skötsam begåvad svart flicka som Linda Brown skulle hamna längst fram i kön för medelklassens fina skolor skulle de helt säkert ta emot henne med öppna armar.
Segregeringen här bygger på något annat. Den bygger på att informerade medelklassföräldrar vet vilka skolor som är bra och vilka som är dåliga och de har antingen råd att bosätta sig nära en bra skola eller kunskap att sätta barnen tidigt i köer till bra skolor. Det här är inget illvilligt i sig, skolan generellt har försämrats så mycket att föräldrar gör det de kan för att försäkra sig att åtminstone deras barn får en okej skolgång. Att alla barn inte har föräldrar med sådana möjligheter orkar man inte tänka på. Jag har svårt att moralisera över det, det är naturligt att föräldrar tänker i första hand på sina egna barn.
Problemet är förstås både att alla barn borde ha rätt till en god skolgång, och att det segregerade skolsystem som vi har i dag är dåligt för alla. Både botten och toppen i svensk skola har försämrats stort sedan den tiden vi hade en enhetsskola där alla skolor skulle vara ungefär lika och nästan alla barn gick på den skola som var närmast.
Vi har fått en generellt sämre skola av att barnen segregerats, men nu när skolan är generellt sämre vill medelklassen ännu mer hålla sig segregerad av rädsla att just deras barn kanske annars skulle få ännu sämre skolor.
Det är här det blir komplicerat. För kortsiktigt är det inte alls säkert att de har fel, samtidigt som allting tyder på att de långsiktigt försämrar skolchanserna för alla. Långsiktigt måste vi bryta segregeringen och skoluppdelningen för att ge alla barn en bra skola, men kortsiktigt kanske det drabbar just medelklassens ettagluttare som får en lite sämre skola än deras föräldrar hoppats på med just det här skolvalet. Och ett barn har bara en skolgång, den kan inte upprepas någon annan gång när systemet som helhet fungerar bättre igen.
Vi har offrat många barns skolgång under de senaste 20 åren. Jag förstår ändå den förälder som kämpar med näbbar och klor för att inte just deras barn ska bli ännu ett offer.
isobel.hadleykamptz@opulens.se
