Kurderna behöver vår hjälp

FOLKMORD. ”Aldrig igen”, brukar det heta. Ska historien återupprepas eller ska vi ta vårt ansvar och förhindra ytterligare ett folkmord på kurderna? skriver Farhad Jahanmihan och Cecilia Persson.

Vilken tyrann gav ordern
om att spärra in din röst
bakom taggtråd och portar?
Farhad Shakely

Livet överträffar ibland på de mest makabra och inhumana vis dikten. I samma ögonblick vi blev klara med vår bok Den om inte talar är död – kurdiska krigsskadade flyktingars livsberättelser så invaderade Turkiet Syrien för att rensa bort kurder bosatta där. Och sekunden efter deklarerar Stefan Löfven och EU att ”ingen ökning av flyktingmottagandet” kan väntas. Det är Libanon och Jordanien som stått för öppna famnen med miljontals flyktingar i det fasansfulla kriget i Syrien. Men Libanons infrastrukturer håller redan på att haverera och de cirka 150 000 som återvände från Jordanien for hemskt illa i det sönderbombade hemlandet. Det låter sig alltså sägas att egoismen och cynismen och urholkandet av såväl asylrätten som Genèvekonventionen, redan innan den humanitära katastrofens omfattning fastställts, är groteskt illa och avhumaniseringen ett faktum i kurdernas fall. IS inblandning är uppenbar och Turkiet släpper de livsfarliga fundamentalisterna ur fängelset vilket ökar risken för ett befarat folkmord på Syriens kurder.

Det behöver ju knappast nämnas att Syriens civilbefolkning också kommer drabbas mycket hårt av diktatorn Erdogans invasion där huvudsyftet består i att utplåna den kurdiska oppositionen. Den kolsvarta verkligheten är i dagsläget att FN:s kemvapeninspektion fått ta del av larmrapporter, foton och andra bevis på att kemiska vapen använts i attackerna i nordöstra Syrien, där majoriteten av kurderna är bosatta. Att Turkiet förnekar anklagelserna är självklart men vittnesmål och bevis kommer från flera trovärdiga källor, så tveklöst är kemiska vapen ett faktum. Det är oerhört skrämmande för oss som alldeles nyligen färdigställt en bok med krigsskadade kurders berättelser. De är bosatta i Sverige nu men kan uppvisa allvarliga tortyrskador och lider av posttraumatiskt stressyndrom. Det är hemskt att med den kunskapen konstatera att Europa redan visat kalla handen och väljer att inte följa internationella och nationella juridiska bestämmelser.

Alltså kan vi nu förmoda att folkrätten, asylrätten, Genèvekonventionen och FN:s deklaration av mänskliga rättigheter ser ut att sättas ur spel. Det är långt ifrån givet att offrens skyddsbehov bemöts utifrån offrens enorma behov av hjälp. Redan 2008 varnade UNHCR för individualiserade tolkningar av olika flyktingkonventioner och juridiska rättigheter. Nu, denna höst 2019, är situationen så otäck att kurdernas rop på hjälp tystas ner redan innan siffrorna för antalet skördade offer offentliggjorts. Vi ska kräva av Sverige och EU och andra länder i Västvärlden att:

— Länderna ska vara en fristad för skyddsbehövande.
— Asylsökande ska bemötas rättvist och humant.
—Länderna ska fullt ut leva upp till FN:s konvention om barns rättigheter.
— Människor ska inte utvisas till väpnade konflikter och förtryck.

Ja, egoism och bistra samt iskalla vindar stormar över det skamligt rika och trygga Europa. Ett Europa som lägger allt ansvar på närliggande länder i Mellanöstern och Pakistan. Detta är givetvis en skandal av stora mått. Det är därtill en högst reell tragedi för kurderna.

Folkmordet i Irak 1988, var ett folkmord som borde ha lärt omvärlden vad folkmord innebär men makthavarnas historieförnekelse är uppenbar. Nu kommer således bevisen från Syrien om att kurdiska barn dödats av kemiska vapen. ”Aldrig igen”, brukar det heta. Ska historien återupprepas eller ska vi ta vårt ansvar och förhindra ytterligare ett folkmord på kurderna? Det gäller att fatta det beslutet nu, inte imorgon, när det redan kan vara för sent.