Vita skeppet ifrån Väst

ESTLAND. Den 24 februari är det 106 år sedan den Estniska republiken utropades för första gången. Enel Melberg gör en historisk återblick men skriver också om det blodiga kriget i Ukraina och det potentiella hotet mot de baltiska länderna.

Så här löd den Estniska republikens regeringsdeklaration till det estniska folket:

 ”Idag, i ett för Estland avgörande ögonblick, trädde republiken Estlands regering i verksamhet, i vilken ingår företrädare för alla de fyra demokratiska partierna i Estland.

Estland har aldrig frivilligt avstått från sin självständighet och erkänner vare sig den sovjetiska eller tyska ockupationen av sitt land. Estland är i det pågående kriget en fullständigt neutral stat. Estland vill leva som   självständigt och i fred samt vänskap med alla sina grannar och stödjer ingen av de krigande parterna.

Hitlers trupper håller på att dra sig ur Estland. Republikens regering har beslutat att återinföra Estlands självständighet. De sovjetiska trupperna håller på att tränga in på Estlands territorium. Regeringen uttrycker en kraftig protest mot detta …”

Den 24 februari är det etthundrasex år sedan den Estniska republiken utropades för första gången. Tjugosex år senare hotades denna självständighet och regeringsdeklarationen ovan, som skall ha skrivits i ett för Estland så kritiskt moment, den 19 september 1944, står att läsa i romanen ”På stället flyg” (på svenska 2007) av Jaan Kross (som själv snart efter detta datum fick tillbringa nio år i Sibirien). Berättarjaget, som får anses vara författarens alter ego säger att denna text härrör ur statssekreteraren Helmut Maandis memoarer, som senare skrevs i Sverige.

Estland var under denna period ett blodigt slagfält i kampen mellan de forna bundsförvanterna Hitler och Stalin, som tidigare hade ingått den famösa Molotov-Ribbentrop-pakten (1939), ett icke-aggressionsavtal staterna emellan som i hemlighet inbegrep en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer. Men snart bröts denna pakt mellan de båda diktatorkumpanerna och tyskarna trängde in i Baltikum, där de för en kort period efterträdde ryssarna, varefter dessa drevs tillbaka, vilket slutade i nästa ryska ockupation som kom att vara i närmare femtio år.

I augusti samma år anslöts Estland såsom Estniska SSR ”frivilligt” till Sovjetunionen. Det var under denna junimånad som tiotusentals ester i godsvagnar och efter godtyckliga listor fördes till Sibirien, vilket blev ett trauma för den estniska befolkningen, som vid den andra ryska invasionen fruktade den mer än den fruktat den tyska i augusti 1941.

Det är i skarven mellan de retirerande nazisterna och de anfallande kommunisterna som ovan citerade deklaration skall ha skrivits och, enligt Kross roman, tryckts i hemlighet.

Den 18 september 1944, i det maktvakuum som uppstod när tyska Wehrmacht retirerade och innan ryssarna hunnit inta landet utsåg den tillförordnade presidenten Uluots en ny regering. (President Päts hade fängslats och förts till Sibirien, där han avled på ett mentalsjukhus). Några dagar senare ockuperade Röda armén Tallinn. Medan många medlemmar av regeringen fängslades eller avrättades, kunde Uluots och flera andra ministrar fly till Sverige. Uluots, som under en längre tid varit cancersjuk, avled dock i Stockholm kort efter ankomsten den 9 januari 1945.

Den fiktive huvudpersonen i Kross roman, polyglotten Ullo Paerand skall ha fått i uppgift att översätta ovan citerade desperata regeringsdeklaration till engelska, då han gjorts till något slags allt i allo vid Regeringskansliet. Han våndas över detta viktiga dokument, eftersom han bara har tillgång till ett engelsk-estniskt lexikon, och inget estniskt-engelskt, men genomför uppdraget och beordras sedan att läsa upp meddelandet i radio: ”Attention! Attention! You are listening to a broadcast from the Government of the Republic of Estonia. We are reading you a Declaration of the Estonian Goverment.”

Medan han läser upp detta nödrop fantiserar han om hur det mottas i andra länder: ”Men om något engelskt öra skulle lyssna på mig? Låt oss säga på Gotland? (…) På en halvtimma framför man det till Churchill. Varför inte?” Och så tänker han sig att Churchill trycker på en knapp och ringer till sin engelska ambassadör i Moskva, vilken åker till Kreml för att tala till Stalin och meddela honom: ”I Estland har republikens regering trätt i tjänst. Och vi har aldrig räknat dess legitimitet som utslocknad”. Och Stalin får hejda sina trupper vid den linje, dit de har hunnit denna dag klockan tio.” Och så tänker sig Ullo att Röda armén hejdar sig nästan på pricken vid den linje där den fick stanna hösten 1918, då Estland hade utropat sig som självständigt.

Dessa fantasier fick stanna vid utopin. Det kom inget svar från väst, trots att Ullo nästan hela dagen satt vid mikrofonen och sände ut meddelandet till en tom eter. Inget land i väst kom till undsättning, inga diskussioner togs upp. Estland såg sig som förrått. I stället för att tala Stalin till rätta, sålde Väst enligt Kross återigen landet till en diktator, vilket redan hade skett tre gånger tidigare.

”Och om inte förr, så steg för steg under dessa operationer, blev det klart för oss att vi sålts (…) Och vi hade också förstått hur meningslöst det var att försöka göra motstånd.” Den 5 mars 1946 höll Winston Churchill ett uppmärksammat tal i Fulton, Missouri, och använde sig av uttrycket The Iron Curtain: ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten.”

På ena sidan av denna ridå, som egentligen bestod av taggtråd, murar och minerat vatten befann sig människor som saknade alla möjligheter att ta sig ut, på den andra fanns flyktingar som kommit i alla slag av båtar de kunnat skaffa och i från tysk sida mer ”legala” evakueringsskepp med estlandssvenskar och en hel del ester ombord till det neutrala Sverige, sammanlagt anlände hösten 1944 cirka 36.000 personer.

När Sovjetunionen begärde tillbaka flyktbåtar som sin egendom, återsände Sverige dem, men när man krävde att flyktingarna, såsom sovjetiska undersåtar också skulle sändas tillbaka, nöjde sig Sverige med att uppmana dem att åka frivilligt. 

I det upprop som Utlänningskommissionen den 1 juni 1945 sänder till föreståndarna på flyktinglägren står att de borde uppmana de baltiska flyktingarna att frivilligt och utan egna kostnader återvända till sitt land, och att ”ehuru inget tvång utövas, det är ett svenskt önskemål, att flyktingarna återvända till sina hemorter”. Kungl. Maj:t uppmanar förläggningarnas personal att ”inskärpa tidigare meddelade föreskrifter om att försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet under inga omständigheter få förekomma.” Vidare är bedrivande av politisk propaganda från balternas sida icke tillåtet.

Enligt den nya ockupationsmaktens sätt att se tillhör alla ester den union som påtvingats landet, och det svenska utrikesdepartementet har den 11 november 1944 också förklarat att eftersom Sverige har erkänt den sovjetiska ockupationen skall alla balter som anlänt till Sverige efter 1940 betraktas som sovjetiska medborgare. Men det är bara de ”militärinternerade tyska och baltiska soldaterna” som kommer att utlämnas.

Det var många unga estniska män som hade tagit av sig den dem påtvingade tyska uniformen när de åkte till Sverige, en av dem var min far. Min mor hade tillhört en kvinnlig hemvärnsavdelning, de så kallade ”Hemdöttrarna” och varit ledare där, vad som skulle ha skett med dem om de åkt tillbaka är osäkert. En sak är säker: om de inte vågat sig på denna överfart medan Tallinn bombades och med mig som ettåring i bagaget hade jag fått leva ett helt annat liv än det jag fick i Sverige.

Under min uppväxt hörde jag ofta talas om det ”Vita skeppet ifrån Väst” som man hade hoppats skulle komma och rädda Estland, och som inte kom. När jag läser Jaan Kross ser jag  samma förhoppning dyka upp, innan Järnridån obönhörligt slås ner mellan det som kommer att kallas Väst och Öst, och efter vilket alla kontakter förbjuds under många, många år framöver. När meddelanden till slut började sippra ut genom springorna var de starkt censurerade; jag minns hur man till och med kunde se tjocka svarta streck över vissa meningar i breven.

Nej, inget Vitt skepp kom till undsättning och Baltikum hamnade inte bara på andra sidan om havet, utan också bortom det som kan kallas en fri värld.                          

Medan på den ena sidan av det lilla innanhavet människorna framlevde sina liv under tystnader, list, uppfinningsrik kombinationsförmåga och rädsla för att hamna i övervakningens maskor, samtidigt som de försökte hantera den brist på elementära förnödenheter systemet bibringat dem, levde de på den andra sidan i frihet och fred men också stor saknad.

Idag kanske man kan skymta ett Vitt skepp vid horisonten när den ryska björnen återigen hotfullt och vildsint lufsar in på sin ”intressesfär” och försöker grabba tag i det som hamnat utanför; än så länge syns seglen fladdra, men man kan se dem mattas och försvagas. Samma dag som Estland firade sin 105:e nationaldag invaderade Ryssland Ukraina.

Ett blodigt krig har pågått i två år nu, och ett land hotas att dras in bakom en ny järnridå som inte verkar mindre oöverstiglig än den förra, in i ett system som arresterar eller dödar varje kritiker, fängslar varje sanningssägare och använder sig av samma gulagsystem som under sovjettiden. Samtidigt höjs redan nu röster i det förskonade neutrala Sverige om att dagens flyktingar ska återsändas, till vilka diktaturer som helst och gå ovissa öden till mötes.

Idag finns även en risk att nya vågor av flyktingar från närmare håll kan välla in om det öppnade gapet och den blodade tanden inte hejdas. Historien kan och får inte upprepas! De länder som lever i frihet måste få bevara den!