KLASSRESENÄRER. “Den nya medelklassen bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär”, skriver Linda Bönström.
Mitt emellan pandemi, global miljökatastrof och allehanda tragedier är det lätt att skjuta undan det där samtalet som måste föras. Samhällshotet benämnt som den nya medelklassen.
Det är någonting obehagligt med det hela, så måste det vara när frågan om dess existens så sällan når dagordningen. Sannolikt finns en stark beröringsskräck eftersom vem ska, för det första, föra samtalet om hur viktigt det är att tvätta bort spåren av dess grundläggande arbetarklasstillhörighet. Och för det andra, vilka är dessa som vandrar – populärt kallat social rörlighet – lite hit och dit, hipp som happ? Vad står denna stora socioekonomiska grupp för egentligen? Och varför törs inte arbetarklassen attackera hårdare mot det politiska förräderi som förkommer?
Borgerligheten och överklassen är inte ett problem i den meningen att vi inte vet vilka det är som lever gott på arbetarna i landet. Den nya medelklassen bygger på en ängslighet som gör att den är en ständig kappvändare, för vem vill inte känna sig lyckad, vara en stolt resenär.
Medelklassen häver sig, medelklassen harklar och stirrar idogt åt alla håll utom det rätta. Laura Kolbe, professor i europeisk historia, intervjuades för några år sedan i Yle, Finlands public service-bolag, om medelklassen. Hon menar att eftersom medelklassen är brokig är det svårt att säga någonting generellt om deras identitet. Men oavsett hur till exempel framtidens arbetsmarknad kan förändras, framför allt i digitaliseringens fotspår, kan man förutspå att medelklassen kommer att fortsätta dominera vården, undervisningen och kulturen. Lågstatusens käftar tycks aldrig slappna av utan ligger ständigt i hälarna på medelklassen.
International Labour Organization (ILO) släppte 2016 en rapport om vad som sker med den europeiska medelklassen och dess redaktör Daniel Vaughan-Whitehead menar i en intervju i Arbetsvärlden att när man tittar på samhällets ojämlikheter ser man oftast till toppen och botten på samhällsstegen, men fokuserar man istället på mittenskiktet rör det sig upp och ned: “Det är viktigt att se vilka som rör sig och vad som påverkar de rörelserna.”
Fredrik Sonck skrev för några år sedan en utmärkt ledare i finska Hufvudstadsbladet, där han framhöll att frågan om att tillhöra den nya medelklassen eller de facto fortfarande tillhöra arbetarklassen bygger på hur arbete och kapital ska regleras. “Medelklassillusionen låter påskina att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”
Den nya medelklassen bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär. Men till saken hör att exakt samma socialgrupp på en sekund kan vara tillbaka i beroendet. Du kan bli sjuk, skadad eller arbetslös och där ryker villan som banken äger. Glöm att du kan behålla familjens bilar och istället för utlandssemester gäller kampen återigen en limpa bröd.
För så skört är det. Den nya medelklassen kan inte klara sig själv om – eller när – någonting skiter sig. Helt ur det blå kommer dessa då bli påminda om det samhälle de valt att ställa sig utanför. Att glömma, eller radera, sitt förflutna gör att den nya medelklassen inte kan – inte vill – ta ställning till särskilt mycket i klasskampsfrågan. Aldrig stöta sig med någon, sköta sitt, uttrycka sig lite lagom. Det gör som sagt den nya medelklassen farlig, den är opålitlig och diffus. Det kritiska i situationen formuleras utmärkt av Vaughan-Whitehead: När något händer i medelklassen så rör det hela systemet.
linda.bonstrom@opulens.se
