INKLUDERING. “Det finns inga genvägar till lyckad integration. Vi kan inte inkludera genom att skuldbelägga de utan makt, resurser och inflytande”, skriver Haris Agic.
”Det är en ansvarslös invandringspolitik och en misslyckad integration som har fört oss hit”, sa statsminister Ulf Kristerson i sitt tal till nationen nyligen, kopplat till det eskalerade gängvåldet i Sverige. I och med detta lyckades statsministern eka – och därmed också legitimera – den konservativa högernationalismens mantra: skjutningar och sprängningar är invandringens fel och invandringen är den tidigare regeringens fel.
Bortsett från att en sådan positionering egentligen hör mer hemma i en valrörelse än i ett tal till nationen som egentligen ska ingjuta enighet och hopp så är det också en allvarlig förenkling som blottar politikens vurm för snabba och billiga poäng framför förmågan att sätta saker och ting i viktigt perspektiv och se helheten.
Ett intressant faktum är att det gängrelaterade våldet har haft en stadig ökning i både omfattning och brutalitet alltsedan 2000-talet. Alltså en utveckling som har skett i takt med den konservativa högernationalismens och högerpopulismens framgångssaga som ju har bidragit till helt nya nivåer av social exkludering, främlingsfientlighet, nationalism, muslimhat och nyrasism i Sverige. Detta tycks ha hamnat i de flesta sakkunnigas och politikers döda vinkel. Kanske är det svårt att se alla sambanden när vi av chock och fasa stirrar oss blinda på skjutningar och sprängningar och hetsar oss hesa med krigsretorik och vedergällningsiver. Men faktumet kvarstår att ju mer hat och främlingsfientlighet som har fått ta plats i Sverige desto mer ”no more fucks to give” typ av skoningslöst dödligt våld har vi drabbats av. Knappast en tillfällighet.
Statsministern hade rätt i en sak i sitt tal – Sverige borde ha varit bättre på integration av nysvenskar. Men hur är det bättre för integrationen att ställa sig bakom den konservativa högernationalismens hat mot människor med utländsk bakgrund? Att tolerera och även stämma in i allt smädande och all smutskastning av invandrare och deras barn och den polarisering som detta gett upphov till? Hur kan det vara en bättre integrationspolitik att systematiskt skuldbelägga mångkulturen och ställa krav på invandrarna utan att först säkra lika villkor för alla?
Integration kan inte krävas fram – i synnerhet inte under rådande skeva maktstrukturer som skapar social exkludering och därmed cementerar segregationen. Regeringens främsta samarbetsparti säger det öppet och tydligt: de vill inte ens ha någon integration. De vill inte ha folk med utländsk bakgrund i Sverige överhuvudtaget. Torde inte just denna politiska viljeriktning vara ett av de största hoten mot lyckad integration som regeringen i första hand behöver göra upp med?
Arbetet med att minska klyftorna, skapa jämlikhet och därigenom främja ett inkluderande förhållningssätt och säkra alla människors delaktighet i samhället har kommit långt och vi har mycket att vara stolta över i Sverige. Men vi är långt ifrån i mål. Förändringar av denna sort tar tid – det har vi lärt oss inte minst genom kampen för ett mer jämställt samhälle. På samma sätt måste vi se integration som ett maratonlopp som kräver uthållighet. Det som sker nu riskerar tyvärr att förstöra decennier av framgångsrikt inkluderingsarbete och är därmed att betrakta som det största hotet mot lyckad integration. En svåröppnad glasburk öppnas inte bäst genom att krossas mot betongen. Det finns bara ett sätt att öppna burken – och det kan ta tid och kan därför kräva både tålamod och uthållighet från oss alla.
Det finns inga genvägar till lyckad integration. Vi kan inte inkludera genom att skuldbelägga de utan makt, resurser och inflytande. Vi kan inte ena genom att så hat och splittring. Vi kan inte integrera genom att demonisera människor med utländsk bakgrund. Det sorgliga faktumet är att, samtidigt som vi är så upptagna av våra ideologiska skygglappar att vi inte förmår se skogen för träden, våra barn dras in i mörkret.
Vilsna barn med berövad tro på framtiden vandrar empatilöst omkring som zombies och förintar sig själva, varandra, sina nära och kära och allt och alla som råkar stå i vägen eller i närheten. Och hur gärna vi än vill hitta en syndabock i någon annan för detta – för att slippa handgemäng med samvetet eller, Gud förbjude, för att undvika sviktande opinion bland väljarna – så är detta ett ansvar ingen av oss kan ducka för. De förenklingar vi då är benägna att använda är förvrängningar vi inte har råd med.
info@opulens.se
