MANSROLLEN. Lars Thulin konstaterar att det mjuka mansidealet är inne igen. ”Min upplevelse är att kärleken till den mjuka mannen kommit och gått flera gånger senaste decennierna. Min spaning är därför att många heterokvinnor kanske inte riktigt vet vad de vill ha,” skriver han.
Den mjuka och känslosamma mannen som kan visa svaghet är på väg tillbaka. Det hävdar i alla fall Catia Hultkvist, som är en rolig och välskrivande krönikör i Dagens Nyheter. Hon följer, likt en engagerad sportreporter, dejtingprogrammen på tv. Hon säger sig ha sett tendensen tydligt i utbudet av denna underhållning. Och så även i nyproducerade julfilmer.
Jag litar på henne, men har ingen personlig erfarenhet då jag inte pallar med att se på sådana program. Intressant är att hon skriver att mjukismannen är tillbaka, nu kallad ”soft boy”. Och tillbaka kan man förstås bara komma om man först har varit försvunnen en tid. Min upplevelse är att kärleken till den mjuka mannen kommit och gått flera gånger senaste decennierna. Min spaning är därför att många heterokvinnor kanske inte riktigt vet vad de vill ha.
Macho eller mjukis?
Straighta män brukar ofta hånas för att hysa ett ”horan och madonnan-komplex”, att de vill ha två helt olika kvinnotyper. Vilket nog i många fall kan stämma. Finns det en kvinnlig motsvarighet? Jo, låt oss kalla det mjukis-macho-komplexet. Vilket innebär att en kvinna vill ha både killen i cowboy-boots med skiftnyckeln i handen samt snubben i rosa mjukisbyxor som är flitig med toalettborsten.
Vad har jag för belägg för detta? Bland annat från otaliga omröstningar i medierna om de sexigaste männen, där de velourklädda sällan vinner. Vidare informella samtal med kvinnor som för stunden lagt den politiska korrektheten åt sidan. På sin höjd kan de då sträcka sig till en man som både är macho och mjukis. Men bara det sistnämnda – nej tack. För den tuffe, starke, och oförvägne mannen har uppenbarligen fortfarande en stark dragningskraft på åtskilliga kvinnor.
Clark Olofsson
I slutet av 70-talet var jag på Journalisthögskolan klasskamrat med Clark Olofsson. Han var i decennier Sveriges mest älskade grovt yrkeskriminella. Han sågs i vissa kretsar som en häftig rebell värd att beundra för att han struntade i lagar och konventioner. På skolan utmärkte han sig som lång, snygg med ett charmigt leende och glimten i ögat. Därtill var han det som kalls streetsmart. Han väckte påtagligt varma känslor hos flera av de kvinnliga kurskamraterna. Detta trots att han var både gift och far till flera barn. Och som sagt i allra högsta grad yrkeskriminell. Han var verkligen ingen mjukis utan faktiskt motsatsen.
Kärleksbrev till mördaren
Flertalet läsare minns nog Juha Valjakkala som brutalt dödade tre personer i samma familj en natt i Åmsele i juli 1988. Orsaken var att Juha ertappats med att ha stulit en cykel. När han hamnade bakom lås och bom fick han högar med brev från kvinnor som sökte hans kontakt för att ta hand om honom och ge honom sin kärlek. Här fanns kanske också en beskyddande modersinstinkt med åtföljande vilja att hjälpa machomannen. För Juhas poäng på mjukis-skalan var sannerligen inte hög.
Soft boys och soft girls
För att ta ett helt annat exempel: när bilen kvinnan och mannen färdas i får motorstopp på Essingeleden i Stockholm en fredag klockan 16 – vilken kvinna vill då ha en ”soft boy” vid sin sida som ”vågar gråta ut” och släppa fram sin tvekan, hjälplöshet och sina mjuka sidor men är oförmögen att göra något åt situationen?
Och när straighta män på puben snackar allvar med killkompisarna, talar de ibland om en del förmågor som de vill att en kvinnlig partner ska ha. Inte sällan är det då fråga om egenskaper och roller som inte är godkända av Jämställdhetsmyndigheten. Jämför för övrigt med soft girl-trenden!
Vad beror det på?
Varför är det så här? Trots att det enligt dagens genusvetenskap är helt fel? Att man inte ens får tänka så? Jag tror att det ytterst handlar om DNA-koden hos Homo sapiens. Den som påverkat mänskligheten under de cirka 300 000 år som vi funnits på planeten. Men vars betydelse har ifrågasatts under de senaste 200 åren.
Bakgrunden är förstås att människan, likt andra djur, har sexualiteten som en stark drivkraft. Den har i evolutionen haft ett enda syfte – att arten ska leva vidare. Enligt den koden har kvinnor sökt efter en partner som kan fixa hem käk till lägerelden och jaga bort de sabeltandade tigrar som hotar utanför grottöppningen. Allt för att skydda avkomman. De har sökt breda ryggar, styrka och handlingskraft.
Män å sin sida har sökt efter kvinnor som kan föda fram, föda upp och vårda barn. Allt för att skydda avkomman. Männen har sökt mjukhet, inkännande och en kropp med yttre tecken på förmågan att ta hand om barnet.
Utvecklingen har befriat oss
Men i dag behövs, som vi vet, inte de egenskaperna och fördelningen av roller på samma sätt som tidigare. Utvecklingen har delvis befriat oss från detta. Vilket är utmärkt och vi ska anamma den förändringen, bejaka det kvinnliga i män och det manliga i kvinnor. Fast DNA-koden ändras inte på några generationer. Vi måste inse att den där koden finns och att den påverkar heterosexuellas sätt att se på en eventuell partner.
Vi kan inte ignorera DNA-koden
Först när vi accepterar det som ett faktum kan vi skapa något nytt. Om inte, kommer samhällets syn på vilka könsroller som är politiskt godkända ibland att krocka med dem som ligger djupt i vår arvsmassa. Följden blir förvirring, vilsenhet och kanske skam. Det drabbar båda könen och samspelet mellan dem.
Det nya måste bygga på att vi bottnar i det ursprungliga och utifrån detta söker roller, positioner och vägar för dagens samspel. Och kanske framförallt, kan leda våra barn på rätt väg in i vuxenheten. Låtsas vi att DNA-koden inte finns utan bara är reaktionärt tankegods från forntiden, kommer vi ingenstans. Annat än till att den mjuka mannen är inne igen. Eller ute igen. För femtioelfte gången.
lars.thulin@opulens.se
