TSUNAMIN. “Thailändska regeringen frågade nog ingen privatperson om de ville ha ersättning. De utgick från att medborgarna var medmänniskor. Inte brukare som alltid ställer krav.” Det skriver Lars Thulin som tillsammans med familjen anlände till Thailand några timmar efter tsunamin 2004.
I många kulturer är familjen det viktigaste fundamentet i tillvaron. Det är där man söker hjälp när livet kärvar, det är dit man ovillkorligt ger sin hjälp om någon släkting hamnar i knipa. Familjen är långt viktigare än lagar och ”Staten”.
Inställningen är begriplig, speciellt i länder med en svag stat och allmän service inom exempelvis äldrevård eller rättskipning. Svenskarna litar dock på, och kräver i stor utsträckning, att ”Staten” ska fixa det mesta omedelbart. För vi betalar ju minsann skatt. Om inte ”Staten” ställer upp hånar vi det allmänna för att den inte tillräckligt hjälper oss i våra liv.
Två händelser belyser detta. I somras inträffade bränder på ön Rhodos. Turistparadiset drabbades, dels av bränderna, dels av att vägar blockerades och att dricksvatten och el försvann. Resebolagen fick jobb med att hämta sina gäster till mer säkra delar av ön.
I ett av SVT:s nyhetsprogram intervjuades en svensk kvinna. Hon beskrev att hon hämtats på natten från ett hotell och körts till ett annat. Men hon berättade med harm och ilska i rösten att hon hade fått tillbringa en natt PÅ GOLVET i det nya hotellet. För några rum fanns inte. Hon var upprörd över hur hon behandlats.
Hon hade alltså räddats från en naturkatastrof som krävt stora offer och där de boende på Rhodos i många fall fått sina liv krossade. Inte en tanke på detta for genom kvinnans huvud. Att hon någon natt inte fått en säng att sova i, var oerhört kränkande. Någon skulle hjälpt henne med det. ”Staten” eller någon annan.
För 19 år sedan upplevde jag något annat. Min familj var i Krabi i Thailand annandagen 2004 då tsunamin vräkte in över stränderna. Vi kom några timmar efter flodvågen och vårt hotell låg uppe i staden och var inte skadat som de dyrare hotellen på stränderna.
Många drabbade svenskar på plats var upprörda över att de inte omedelbart hämtades hem med räddningsflyg, betalda av ”Staten”. Sanningen är ju dessvärre att reser man till andra sidan jorden lämnar man frivilligt en del av den svenska tryggheten och får till en början nöja sig med den som finns på plats. De magra resurserna i thailändska infrastrukturen måste prioriteras. Kränkta och förbannade svenskar var inte alltid högst på den listan.
Men vad som slog mig var den fantastiska uppfinningsrikedom och initiativförmåga som finns i ett land där man inte litar på att ”Staten” ordnar allt. Jag hjälpte lite valhänt till i räddningsarbetet under några dagar. Svårt skadade människor och döda kroppar fraktades runt i staden. Ambulanserna räckte inte till. Små lastbilar och pickuper förvandlades till räddningsfordon genom att en saftblandare sattes på taket och att en bräda stor som en bår lades på flaket. Ibland stack patientens fötter ut en bit från fordonet.
På en stolpe utanför ett av sjukhusen hängde en gammal telefon med nummerskiva. Plus en handskriven lapp: ”Free calls anywhere”. Under en tid öppnades telefonnätet för alla som måste ringa hem. Hade det gjorts i Sverige? Kanske först efter två veckors förhandlingar med Post- och telestyrelsen. Ingen hade annars vågat ta initiativet.
Vårt hotell blev ett extra sjukhus. På en dag röjdes konferensanläggningen och dit kom blåslagna, haltande och traumatiserade patienter. (En del fick sova på golvet!) Sjukhusen behövdes för dem som var värre däran. Tveksamt om någon myndighet hann vara inblandad. Hjälp behövdes. Den fixades fram. Även om konferensrummen kanske inte var godkända som vårdinrättning.
I ett gammalt tempel uppe på ett berg skapades ett provisoriskt bårhus. Där inne såg jag saker jag inte vill minnas men aldrig kommer glömma. Men där fanns fullt av frivilliga som hjälpte till. Oroliga anhöriga köade i hettan utanför för att få komma in och identifiera. Plötsligt stod det vid muren stånd som erbjöd dricka och enkla maträtter till en billig penning. Serveringstillstånd i åtta stämplade kopior från myndigheterna för livsmedelshantering? Tror inte det.
Jag vet inte hur svenskar hade agerat om samma typ av total katastrof drabbat delar av vårt land. Kanske hade vi varit lika snabba och uppfinningsrika, lika villiga att tänja på regler, lika villiga att osjälviskt hjälpa till. Hoppas det, men jag fruktar att många satt sig ner och skrikit att vi minsann inte fått hjälp av ”Staten”.
Ett märkligt bevis för hur man i Sverige tänker fick jag några månader senare. Mina personuppgifter blev antecknade i ett register för frivilliga hjälparbetare. Så kom ett vänligt mejl från UD. De tackade för min insats och bad mig redogöra för min upplevelse. Detta för att departementet skulle dra lärdom av det inträffade. Jag blev rörd för detta tack och svarade gärna och noga. Men så kom frågan om jag ville ha någon ersättning. Jag blev arg och svarade nej. Skrev att jag var glad att ha klarat mig och att det var min förbannade skyldighet som medmänniska att ställa upp om jag kunde.
Thailändska regeringen frågade nog ingen privatperson om de ville ha ersättning. De utgick från att medborgarna var medmänniskor. Inte brukare som alltid ställer krav.
lars.thulin@opulens.se
