Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. “Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller beslut. Det djupt mänskliga ansvaret att lyssna på minnen och erfarenheter, som genom tid och rum, genom förtryck och panik, knyts ihop”, skriver Anna Sanvaresa.

I Anna Kavans Is från 1967 tycks undergången nära. Är det naturen som slagit tillbaka mot mänskan eller är det kombinationen patriarkat och fascism som förstört världen? Inget är tydligt, begripligt, men isen närmar sig, de utsattas kroppar gör revolt eller försvinner – utsuddade gestalter bland militärer och fake news. Ingen vill påminnas om vad som händer i andra delar av världen. ”Att tala om katastrofen var en överträdelse av de nya bestämmelserna. Regeln var att välja att inte veta.” Mänskorna, skriver Kavan, bedrog sig själva, ingjutna i ”en falsk känsla av säkerhet”.