JÄMSTÄLLDHET. Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter? Erik Cardelús menar att det är något unket i debatten när självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen.
Män är från Flashback, kvinnor från Instagram. Orden kommer från Lisa Irenius i Svenska Dagbladet i söndags. I resonemanget länkas till att i krig fördjupas skillnaderna mellan män och kvinnor. Eller i kriser visar vi vårt riktiga ansikte, vår sanna natur.
Och visst, både Putin och Zelenskyj är män, omgivna av andra bistra män. Och merparten av de flyende från det krigshärjade Ukraina är – just det – kvinnor, liksom minderåriga av båda könen. Så nog stämmer det så långt: här finns en markant könsuppdelning. Men är den naturlig eller situationellt och historiskt betingad? För merparten av alla militärer är män, nu liksom tidigare. Traditionens makt och den akuta situationen framkallar könsuppdelade aktioner och reaktioner. Så visst, för den som vill upprepa en klysha: män är från Mars, kvinnor från Venus. Och Mars är som bekant krigets gud.
Parallellt har det pågått en debatt på landets kultursidor om manlig tapperhet, illustrerad av Volodymyr Zelenskyjs starka mediala framträdanden. Dagligen har vi sett hans vältaliga vädjande till sitt plågade folk att kämpa på och till omvärlden att aktivt stödja Ukraina. Men är Zelenskyj först man, sedan människa? Måste hans tapperhet nödvändigtvis mansmärkas?
Upprinnelsen till dagens debatt är texter av Anna Karin Wyndhamn och Ann Heberlein i Expressen och en krönika av den senare i nätmagasinet Kvartal. Titeln på den senare texten är ”Zelenskyj är en man som kvinnor längtar efter”. Kort därpå gick kulturjournalisten Ulrika Knutson ut med en replik, där dagens situation liknas vid de febriga stämningar som rådde i Europa 1914, vid det första världskrigets utbrott. Hon menar att, då som nu, förekommer ”en överspänd retorik”, där krig och manlighet smälts ihop.
Skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?
Vid sin sida har Ann Heberlein alltså haft Anna-Karin Wyndhamn. I ett senare inlägg flaggade de för en återkomst för de klassiska antika dygderna – rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet. Och en annan sak: varför har det varit nästan uteslutande kvinnor som debatterat vad manlighet är och bör vara? Omvänt: skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?
Från antiken Aten till Rom, vad har vi då att lära oss av den klassiska filosofin? Framförallt att vårt liv ges ett speciellt värde då vi kämpar för sådant som är större än oss själva, större den omedelbara egennyttan, narcissismen och bekvämligheten. Stabila dygder istället för snabba digitala klick. En annan artikel i debatten avslutas med de retoriska fraserna och frågorna om: ”Så, käre man – nästa gång du känner ett obetvingligt behov av att antingen piska dig själv och sedan berätta om det, eller hånskratta åt andra, fråga dig själv: ”Vad skulle president Zelenskyj göra?”
Mitt i allt detta finns det två saker som förvånar. Varför är vi tillbaka i den gamla unkna källaren där självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen? Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter?
För att vara rättrådig och tapper betingas naturligtvis av situationen, det förekommer på många olika nivåer dagligen. Ibland betyder det att stå upp för en arbetskamrat som mobbas, i andra fall handlar det om att stå upp för en åsikt som anses nödvändig, trots att den ogillas av många i omgivningen I ett extremfall handlar det om att stanna kvar under ett krig och – med väpnad kamp – försvara nationell självständighet och demokrati, värden som byggt den civilisation som vi idag ofta tar förgiven, men som samtidigt utgör själva grunden för dem vi är.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Frågan är dock om vi inte skjuter oss själva i foten om vi strikt intecknar dessa värden och exemplariska beteenden som specifikt manliga. Vilka var i så fall Rosa Parks, Rosa Luxemburg, Golda Meir, Indira Gandhi och Jeanne D’Arc? Eller numera en Malala eller en Greta? Är de ”okvinnliga” kvinnor och därför inte riktigt räknas när vi skriver framtidens historia? Med sådant tänkande ger vi halva mänskligheten en fribiljett till att vara feg eller alternativt att de inte räknas för sitt mod och sina uppoffringar.
Själv har jag stött på rakryggat respektive ryggradslöst beteende hos såväl kvinnor som män. Och vattendelaren handlar inte om vem som snabbast greppar ett gevär, tar mest plats eller vem som råkar har fötts med en snopp eller snippa. Istället är rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet beteende som genomsyrar den mänskliga existensen, från morgon till kväll, genom livets alla skeenden. Från vardagen till ytterlighetssituationen. Ibland kallas det civilkurage. Ibland rakryggad. Ibland talar man om tapperhet och – rent av – hjältemod.
Gemensamt är att man ser djupare och längre än den ensidiga egennyttan, liksom att man agerar, humant och allmännyttigt, samtidigt som utgången inte är given. Att vara modig utan att riskera något är något annat – poserande, ögontjäneri, spel för galleriet. Eller numera ofta: narcissistisk klickjakt och PR-koreograferat snack.
Och om vi sedan, i alla lägen, lyckas leva exemplariskt, är en annan sak. En av människans mest framträdande egenskaper är trots allt felbarheten, men samtidigt förmågan att förbättra sig själv. Och att både erkänna fel och ta ansvar för dessa, kräver ett kritiskt tänkande som går bortom vaneseende. Många människor ryggar inför det ovana, obekväma, ovissa och obehagliga. Att vara modig är lättast när friktionen är som minst, den omgivande flocken som störst och det positiva utfallet är lättast att räkna in.
Dygder förekommer överallt.
Så låt oss återigen hålla några tankar i gång samtidigt. För det första att tapperhet och mod är eftersträvansvärda mänskliga egenskaper, såvida de har en allmännyttig och demokratisk inriktning. Det är dygder som byggt och försvarat vår civilisation. Men dessa dygder har inget givet kön, ingen speciell hudfärg eller favoriserad kultur. Dygder förekommer överallt; från vardagens gråa slit till den mest akuta och medialiserade situation. För det andra, att den traditionella historieskrivningen och epiken – i hög grad – har producerats av män och tematiserat män som modiga hjältar är tydligt. Lika tydligt är att män – på aggregerad nivå – har en större kroppshydda och större kroppslig andel muskler. Män föder inte heller barn eller ammar, vilket sannolikt har grundlagt en ordning där män i högre grad än kvinnor sörjer för att försvara flocken. Män med psykiska rubbningar, svajig moral och svag impulskontroll blir – med samma logik – mer framträdande i en urspårad våldsutövning.
Vidare kan vi också lägga till halten av testosteron som en icke-obetydlig faktor när det kommer till såväl angripande som försvarande våld. Män kan alltså både förgöra och försvara oss i högre grad än kvinnor, åtminstone enligt dagens historiskt rotade ordning.
Krig är alltid tragiskt; det drabbar blint och skoningslöst, trots utfästelser om kirurgisk krigsföring och högteknologisk precision. Krig drabbar alla, både djupt och brett, i det stora och det lilla. Kriget är tårarnas källa; det framkallar de mänskliga egenskapernas och beteendenas ytterligheter, från skoningslös till solidarisk, girig till generös, vidrig till vänlig.
Och just därför är det viktigt att vi inte tummar på det första som angrips i ett krig: sanningen. Tapperheten kan och bör inte intecknas som ensidigt manlig – utan unikt mänsklig. Tapperheten – eller det mänskliga modet – har många ansikten, från det militära till det humanitära, från det alldagliga till det akuta. Och just nu behövs mycket tapperhet för få denna planet på rätt köl igen.
info@opulens.se
