EFTERTANKAR. “Vi kan inte bygga ett system runt att upprättelse vid sexualbrott är någon form av hämnd, när antalet som fälls av domstol eller folkdomstol knappt går att räkna i procentenheter”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.
Jag har tänkt mycket på upprättelse de senaste åren. Hur vi definierar den, strävar efter den på olika sätt och hur den blir ett problem när den glider oss ur händerna. Den form #metoo tog, oaktat det ursprungliga syftet, var ett tydligt tecken på hur många personer utsatta för kränkningar och övergrepp som aldrig känt att de fått upprättelse för.
Det går att tycka massor av saker om huruvida folkdomstolar ska vara sätt att uppnå behovet av upprättelse genom att på social väg straffa en person som gjort dig illa. Kritiker menar att vi frångår och undergräver det demokratiska samhällets principer om vi inte respekterar rättssystemet och dess vidhängande våldsmonopol som enda rättskipare.
Förespråkare jämför det med annan civil olydnad, benämner det som en medborgarrättsrörelse som i likhet med andra genom historien slåss mot ett orättvist system med de medel de har. Jag har inget problem med att acceptera civil olydnad som en nödvändighet. Vad som haltar i jämförelsen är inte att kvinnor som grupp har en tillvaro som präglas av orättvisor specifikt för att de är kvinnor, utan att målet är otydligt.
Även om alla medborgarrättsrörelser som får någon form av uppslutning bygger på missnöje, kräver de breda, enande mål som ställer krav på samhället om att ändra orättvis lagstiftning eller praxis. Målet här – upprättelse – är betydligt mer subjektivt i praktiken. Samma vaga mål präglar de anklagades egna utsagor, som i Fredrik Virtanens “Utan nåd”, Katarina Frostensons “K” eller Åsa Linderborgs “Året med 13 månader”. Nu senast: i SVT:s dokumentär om Soran Ismail.
Det finns någon poetisk rättvisa i att en rörelse som byggde på att det fanns en styrka och upprättelse i att få berätta sin historia, ger upphov till samma behov hos sådana som känner att de drabbats orättvist av den. Jag vet bara inte om den poetiska rättvisan faktiskt gör någon lyckligare än de var från början.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Inget av det jag personligen utsatts för som faller under #metoo-paraplyet är rättssystemets problem. Mina, som många andras, är övertramp och kränkningar som ligger på spannet mellan personliga oförrätter, till samhällsproblem som att mitt ord inte väger särskilt tungt mot en respekterad mans om jag söker stöd från sådana omkring mig.
Det limbo Soran Ismail beskriver, där han aldrig kommer att kunna avtjäna sitt straff, ger mig klaustrofobi. Inte för att jag ser honom som helt oskyldigt drabbad, eller tycker att hans hantering av situationen är bra. Kritiken kan nämligen existera parallellt med empatin för hopplösheten. Påminnelsen om känslan jag hade när jag gick till jobbet varje dag med vetskapen att personen som kränkt mig under lång tid inte var den som straffades i praktiken, utan att straffet, särbehandlingen och misstron föll på mig.
Jag blir inte lyckligare, känner mig varken tryggare eller på något sätt befriad av att se Soran genomgå sitt personliga helvete. Oavsett hur jag ställer mig i skuldfrågan ger det mig inte känslan av att systemet fungerar, och det är vad som faktiskt spelar roll. Och: även om jag hade mått bra av att se mina förövare lida på teve, är det inte ett alternativ för mer än en bråkdel av de utsatta.
Hur många gånger jag än vrider och vänder på saken landar jag alltid i att upprättelse handlar om att gå vidare. Rättssystemets och civilsamhällets roll ska vara att respektera din historia och att ge dig det stöd och den hjälp du behöver för att göra det.
Vi kan inte bygga ett system runt att upprättelse vid sexualbrott är någon form av hämnd, när antalet som fälls av domstol eller folkdomstol knappt går att räkna i procentenheter. Att fokusera på den typen av upprättelse är att utdela en livstidsdom till fler offer än förövare.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
