TYSKLAND. Jesper Nordström resonerar kring vad som håller på att hända i dagens Tyskland där högerextrema AFD nyligen haft stora framgångar i delstatsvalen i landets östra delar.
De gånger jag varit i Berlin har det alltid varit fråga om minnesvärda besök. I de centrala delarna av Berlin har man inget att bevisa. Man kommer i tröja och jeans. Eller uppträder i blå latex som ett särpräglat original. Jaha, liksom. Ingen höjer på ögonbrynen.
Det enda obehagliga som hänt mig i Berlin var när jag ville uppleva något mindre hippt. Jag ville nämligen gå på en vanlig pub. Jag ville göra något som motsvarade att hitta en lunchsylta i östra London som serverar ål-paj och te. Så jag tog den skramlande högbanan till Lichtenberg, stadsdelen i öst som fortfarande bevarar en viss innerstadskänsla, innan Marzahn tar över; detta närmast parodiskt tydliga exempel på betongförort à la DDR.
Hitler eller Honecker?
Jag borde ha vetat bättre. Stämningen var skränig och aggressiv på die Kneipe. Blickarna som de alkoholiserade stammisarna gav mig handlade om att det bara var en tidsfråga att få på flabben.
Så jag flydde till Prenzlauer Berg där jag sjönk ner i en tryggare värld av linnekavajer och latte.
Jag spekulerade om vilket av två möjliga ”H” man gillade på den där puben som jag fick fly ifrån. Hitler eller Honecker? En sak var säker i alla fall, där var det inte tal om några liberala, mjuka och öppna hipsterattityder.
Bittert östra Tyskland
Berlin ligger där och påminner en smula om Asterix by: en ficka av tolerans och loj attityd i ett alltmer högerkonservativt bittert östra Tyskland, det före detta DDR. Journalisten Katja Hoyer gav 2023 ut en matig historik över DDR och hon skräder inte orden när det gäller Stasis tortyr, Walter Ulbrichts iskalla kompromisslöshet och systemets allmänna ruttenhet…
Samtidigt ger hon också ett porträtt av Östtyskland där hon vänder sig emot den arrogans och von oben-attityd från Västsidan som rådde vid återföreningen på 1990-talet. Som om dessa människor i öst nu bara skulle kasta av sig vadmalspaltorna eller den töntigt orange städrocken och helt okritiskt hoppa på västeuropeisk marknadsliberalism. Ressentiment och bitterhet är högerreaktionens främsta motor.
Framgång för AFD
Så går då det högerextrema AFD fram betydligt i delstatsvalen i östra Tyskland och situationen liknar den i Ryssland på 90-talet. Efter decennier av planekonomi som i alla fall garanterade en liten men säker kaka stod folket inför rövarkapitalism och ett nihilistiskt nolläge.
Lantbrukaren och fabriksarbetaren från DDR stod nu där med tomma händer och också en växande irritation över att bli paternalistiskt behandlad som en töntig kusin från landet. Det var ingen som lyssnade på dessa människors berättelser och djupare erfarenheter, nej nu skulle bara, ”tjoff tjoff”, det kommunistiska dammet borstas av.
AFD:s framgång var som störst i Thüringen och Sachsen. Det är delstater vars särart redan den gamle hårdingen Gustav Stresemann förstod. En rad levnadtecknare kring denna Weimarrepublikens starke man är ense om att hans insats bestod i att ena Tyskland ekonomiskt trots så stor bredd i näringarnas särart; ”skorstensbaronerna” i Ruhrområdet med Kruppfamiljen i spetsen och den mer småskaliga tillverkningsindustrin, hantverket, lantbruket i provinserna kring Dresden.
Tysklands situation
Kort sagt en region som länge vurmat för det värdekonservativa. Tysklands situation liknar USA:s. Det är trots allt en federation av delstater med mycket olika slags historia, ekonomisk situation och social särart.
Angela Merkel utgjorde en märklig anomali. Här såg vi den omvända och positiva versionen av fördomen om en person från DDR. En rejäl tant med lågskor och praktisk frisyr van vid att kämpa på och äta kålsoppa. Närmast en babushka, en robust landsmoder att samlas kring.
Tanken på att en ”Ossi” skulle kunna vara en samlande kraft i Tyskland framstår på grund av det politiska dagsläget som ett skämt. Vår tids Gustav Stresemann lyser med sin frånvaro.
jesper.nordstrom@opulens.se
