TRAFIKBETEENDEN. Gussy Löwenhielm reflekterar över problemet med okynnestutande under bilkörning.
Ända sedan mina barndomsår har jag fått lära mig att det är fel att tuta. Att det är långt ifrån okej att falla offer för sin impulskontroll och helt oförhappandes använda signalhornet på bilen. Jag kunde försöka sträcka mig efter ratten när jag var liten och satt bredvid min pappa, chauffören.
Jag ville ta varje chans jag kunde få att tuta på bilen framför mig trots att detta uppenbarligen var fel. Okynnestutande var inget som förespråkades i 80-talets Sverige. Men inte nu heller för den delen. Det är aldrig okej att tuta. Om det inte, som det står i Körkortsboken, är för att avvärja en olycka. Men nu verkar det som att definitionen av olycka är omvärderat. Kan det vara det faktum att vi tror att vi mår sämre och känner oss förtföljda av olycka som gör att det har blivit mer legitimt att använda tutan?
Det krävs nämligen inte särskilt mycket för att bli tutad på i trafiken. Och det här skriver jag inte bara för att jag själv är missnöjd med hur folk tittar snett på mig i trafiken. Jag kör faktiskt rätt bra. Men smärttröskeln har sänkts avsevärt. Och jag tror det har att göra med att vi svenskar som tidigare varit så skyddade av jantelagen och ”inte ska väl jag” nu plötsligt har byggt upp en integritet som är väldigt lätt att kränka till den milda graden att personen ifråga inte drar sig för att säga ”visst fan ska väl jag”. Vi har alla gått från att vara konflikträdda individer till att bli vandrande varumärken.
Vi exponerar våra liv i sociala medier och tycker och tänker vid varje tillfälle som ges. Och så kommenterar vi. Oj vad vi kommenterar. ”Lågt”. ”Inte kul”. ”Gör om gör rätt”. ”Just saying”. ”Det stavas med två T”. ”Inte okej”. ”Så där kan du ju inte skriva”.
Och så har vi börjat tuta. Allt som hindrar oss från lunka på i vårt tempo eller att leva vårt vanliga liv är ett legitimt skäl att kommentera det. Vare sig det gäller en sur emoji, en bitter kommentar eller ett rejält tut med bilens signalhorn. Det här tycker jag är fel, därför ska alla få ta del av det.
Men är jag så mycket bättre då? Som skriver en krönika om det. Som använder min verbala förmåga för att rikta mitt missnöje mot dagens klimat? Nä, såklart inte. Och jag har själv tutat. Jag gjorde det senast i torsdags. En kvinna sprang över gatan och inte på övergångsstället. Det var inte ens i närheten av övergångsstället. Och det var mörkt. Och hon bar inga reflexer. Jag var inte en hårsmån från att köra på henne. Ändå. Tut! En tillrättavisning. Se dig för. En uppmaning om att ett felhandlande har gjorts. En ogenomtänkt manöver som riskerar att utsätta flera personer för fara. Eller?
Kan det vara så att alla de där gångerna när jag inte fick tuta som liten nu har hunnit ikapp mig och att jag äntligen har en anledning att tuta? Eller är det en hämndaktion? Att ge igen för alla de gånger folk har okynnestutat på mig? Egentligen är det bara en passivt aggressiv handling som kanske fungerar som en provisorisk tillrättavisning men som inte ger något resultat. Den sätter inga spår och bidrar inte till uppfostran.
Faktum är att den betyder mer för personen som tutar. Ett sätt att utöva makt. Visa vem som bestämmer. Precis som kvinnan som gör en grej av att hon ska avfölja mig på Instagram: ”Det här va riktigt lågt. Tack för den här tiden. Nu avföljer jag”. Gör det bara. Du behöver inte basunera ut dina handlingar.
Vi har på tok för många forum att uttrycka våra missnöjen i för att kunna hålla känslorna tillbaka. Och nu har det gått så långt att man kan springa upp på scenen på scenen på Oscarsgalan för att demonstrera att man inte sympatiserar med det som sägs. Är vi även där i Sverige? Snälla försök att låta bli.
Visa ditt missnöje med en rolig kommentar istället. Och om det går, tuta ironiskt. Som när det står ”Gert 60 år” på en skylt utanför Gnesta. Tuta då. Men risken finns att du retar upp personen framför dig som bromsar tvärt och säger åt dig att göra om, göra rätt. För där är vi trots allt idag. I närheten av Gnesta.
info@opulens.se
