”TROLLGATE”. ”Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå?” Det undrar Lars Thulin efter debatten som följt Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik.
Begreppet kris lär på mandarin bestå av två tecken. Det ena står för fara och det andra för möjlighet. På svenska kan det likställas med det klämkäcka ordspråket: inget ont som inte har något gott med sig. Innebörden är att i farofyllda situationer som kräver handling finns möjligheten till nyttig och nödvändig nyorientering.
Detta är i hög grad aktuellt när det gäller läget i vår riksdag och regering. För upprördheten kring SD:s trollkonton och partiets totala ovilja att i nämnvärd utsträckning ta till sig av kritik, ta ansvar eller förändra något i sitt beteende, har skakat om Sverige.
Många som kommenterat situationen menar att det främst är en prövning för de tre partierna i Rosenbad – KD, L och M – och mindre så för SD. För om de tre i regeringen inte på allvar sätter ner foten och tvingar fram en förändring hos SD, så är det uppenbart att bara ett parti styr Sverige. Ett som 80 procent av väljarna inte röstat på. Sverigedemokraterna. Om det partiet kommer undan trollkonto-skandalen med en axelryckning, då ligger vägen öppen för vilket beteende som helst från dem.
Hittills har regeringens ”säga ifrån” varit lika högt, beslutsamt och rungande som pipet från en mus med stämbandsinfektion. Karin Enströms (M) svada (1:21 in i klippet) var så surrig och pinsam att det var fysiskt smärtsamt att lyssna på en riksdagspolitiker som så totalt förnedrade sig. När regeringen slog näven i bordet hade det gått att lägga ett ägg mellan knytnäven och bordet. Och ägget hade varit oskatt.
Mest illa ute är KD och L som snubblar på fyraprocentspärren. Deras totala undfallenhet och utplånande av sig som självständiga partier har gjort dem irrelevanta i politiken. Varför rösta på dem när de bara är en dörrmatta för SD och i viss mån M? Den insikten gör risken att de lämnar riksdagen 2026 överhängande. Det är en mardröm, för vägen tillbaka är oerhört lång. Att som parti utanför parlamentet tränga sig in på den massmediala scenen är minst sagt svårt.
L:s lösning var att införa en hederskod, dock en som SD redan skrivit på i EU. Och att frågan sedan skulle begravas i en utredning. En icke-lösning från en partiledare som mycket sällan uttrycker sig begripligt. Den ytterst graverande för L är att SD flera gånger har utsett liberalismen som en av sina stora fiender. Vad korvgubben Johan Pehrson gör är alltså bildlikt att flörta med och försöka blidka sin egen bödel. Att bevittna sådant är oerhört plågsamt.
KD har ett speciellt kors att bära i kraft av sin påstådda kristendom. För det var Ebba Busch som möjliggjorde allt med genom att bjuda Jimmie på köttbullar och välkomna honom in i värmen. För att göra en liknelse med Nya Testamentet: Judas fick i alla fall 30 silverpenningar för att svika och förråda Jesus. Ebba fick inte ett öre för sitt svek, däremot fick hon betala Jimmies köttbullar.
Politik är att våga. För att undvika den till synes oundvikliga utvecklingen för KD och L krävs rejält mod. Men det kan vara halmstrået som räddar den drunknande. Om KD och L tvingar fram en regeringskris, då har man för första gången på många år visat ryggrad, mod, självständighet, stolthet och visioner. Alternativet är sotdöden.
Jag hoppas att KD och L vågar kliva av Tidö-samarbetet. Följden blir Hela havet stormar i riksdag och regering. En kris. Som ju betyder både fara och möjlighet. Framförallt tror jag att mängder av före detta KD- och L-sympatisörer skulle sträcka på ryggen, bli stolta över sitt tidigare parti och återvända till det. I det nya politiska landskapet skulle sakfrågor avgöra med KD och L, och kanske C, som tungan på vågen. Ömsom röstande med M-SD, ömsom med S-V-MP. Därmed skulle de få makt som aldrig förr. Bli betydelsefulla politiska krafter. Istället för en tystad och patetisk röstboskap.
Moderaterna går inte att hoppas på. Det partiet är på väg att utradera sig, bli SD Light och de leds av en man som, det är hårt att säga, får betecknas som Sveriges fegaste politiker. Med KD och L som ”politiska vildar” i riksdagen kommer M stå inför ett val. Att gå med sina partner KD och L och våga vara självständiga. Eller att helt gå upp i SD och totalt utplåna sig.
Regeringspartiernas förblindade hat mot socialdemokraterna är en illustration på två fina ordspråk. Ett är: ur askan in i elden. Regeringens samarbete med SD är på väg att bli en värre mardröm än samarbete med S.
Det andra är: den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i dess mage. Ebba, Johan och Ulf är inte ens i magen längre. De befinner sig i tigerns ändtarm. Vad som lämnar en sådan vet alla.
Om L och KD hoppar av får vi ett läge då vi kan rösta på partier istället för på stelbenta och fördummande block. Därmed får sakfrågor och egna hjärtefrågor större plats. Och även partiernas egna program.
Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå? Den chans ni har nu kanske aldrig återkommer.
lars.thulin@opulens.se
