SATIR. Snart avgörs valet i USA. Iodine Jupiter skriver om Trump, klibbiga nät och konsten att skilja på äpplen och päron.
”Ett osynligt nät runt hela USA:s trädgård är vad vi behöver. Tack och lov har vi vapen”, hör du en sydstatscowboy säga där du sitter i en svensk tv-soffa och begrundar en amerikansk valkampanj. ”Det var åtminstone aldrig tråkigt med Donald som president.”
Du sveper det sista av groggvirket när du inser att ditt liv inte är så olikt cowboyens.
Du bor i ett litet rött trähus, hörntomten i ett villaområde, sköter din trädgård, vattnar blommor, ansar fruktträden, skördar till hösten. Du flyttade från en lägenhet i stan för att slippa käbblet om tvättstugetider och gemensam gårdsstädning.
Grannen har en stor, mycket rörlig familj. Ibland är de borta flera månader och kommer hem med sedlar. ”Grävt guld”, säger de. Obehag uppstår när de korsar över din tomt, stannar och har picknic. Förbrukade engångsgrillar och skräp utslängda överallt. En stor del av gräsmattan slipas ner till torra bruna strån. “Det brukade vara gräs här”, säger du uppgivet och gestikulerar mot de upptrampade stigarna.
Vår och sommar passerar. Ruggig kommer hösten. Innan du hunnit äppelskörda är juvelerna borta. Grannen har inte rört dem, skakar på axlarna. Förstår inte helt vad du säger. Borta, hur du menar?
Stöd Opulens - Prenumerera!
En middag är planerad. Du bjuder dina vänner, eller de du trodde var dina vänner. Lagar god mat med bra råvaror. Du har sparat pengar för att få ihop till det här kalaset. Du lever billigt, på en studentekonomi, som pensionär, fattigkonstnär, men satsar ändå på god kvalité.
Men festmåltiden stöter på patrull. Grannarna är här, trots att de inte är bjudna. En idealist med idéer ropar genom fönstret att fler är välkomna, fast maten och platserna är slut. Du har tolv platser för gästerna och en för dig, konstnären. Sen är det tjockt och trångt.
Stolarna räcker precis runt bordet med de levande ljusen. Folk ska inte behöva stå och äta, våndas längs hallväggarna i väntan på besked om de får plats.
Du känner olustkänslor, att ta hem folk på fel grunder, få dem att tro att de ska bli varmt mottagna. Nu står de modfällda. Besvikna över ett löfte som var luft.
Ni blir lite ovänner när du ber ”idealisten” ta hem grannarna till sig istället. ”Jag har inte plats”, säger hon, utan den minsta vilja till praktisk handling. Hon lovar mycket men gör som en sann politiker.
Du vill att mormor ska få plats på middagen nästa gång. Om hon skulle komma idag skulle hon i alla fall inte få sittplats utan fått stå utanför huset. Det känns märkligt att ha mormor stående utanför huset. Särskilt när det regnar.
En gigantisk väv ska skydda mot granntomten, tänker du. Det är rimligt att de betalar för nätet eftersom det är de som fastnar i det klibbiga garnet och behöver bidrag för att komma loss. Förutom de i grannfamiljen som redan bosatt sig i trädgården utan att fråga dig.
Du bestämmer dig för att ta kontroll över situationen. Bli herre på egen täppa. Bygga en lång mur längs trädgårdens södra sida. Med spindelvakter i kostym och slips.
Muren är ett alternativ. En alternativ mur. En alternativ sanning. Experterna säger att materialet finns. Men ingen har någonsin sett denna genomskinliga tunna gräns. Kan den verkligen fungera? Att skilja på äpplen och päron genom ett klibbigt garn?
iodine.jupiter@opulens.se
