SATIR. “Priset på två avokados och en banan kostar en timlön för de jobb vi kan få. Fuck it! Finns det nån anledning att inte bli kriminell?” Iodine Jupiter skriver om några individer som befinner sig i olika positioner i samma lönsamma verksamhet.
Grabben Quasim, ur fotfolket i nätverkets armé
Jag heter Quasim, är 16 år, och tillhör gatugänget i ett utsatt område. Fotfolket kallas vi i nätverket. Du ser mig i slitna gympaskor, träningsbyxor, och jacka med uppdragen huva. Jag drivs av möjligheten att tjäna lätta cash, göra karriär, få respekt av brödraskapet. En dag ska jag bli som mina förebilder. Jag ska ha en fetgrym muskelbil, fetdyr Rollex och glida mot toppen.
Svennarna klagar på oss, jämt. Organiserad brottslighet, gnäller dom. Alla runt mig gör inbrott, becknar, dealar. Raklödder, choklad, oxfilé, det är bara att gå in och ta, liksom. Grips jag får jag ändå ingen straff. Jag är för ung, jag får fetrabatt på straff. Jag skrattar på mig. Polisen är pajas. Socialtjänsten är pajas .
Att göra butiksrån är löjligt lätt. Ibland tar vi med en egen vakt från ”familjen.” Ahmed väntar utanför, håller span efter farbror blå. Butiksfolket vågar inte göra nåt när vi kliver in. Då skiter dom på sig.
Affären i mitt område är en skafferi. Jag plockar vad jag behöver. Personalen är tysta som vita lamm, du vet. De vet konsekvenserna om de piper. Om de inte håller käft. Svennarna säger vi har en tystnadskultur här. Det stämmer. Jag har en egen Makarov pistol 9 mm. Mina äldre vänner har stora vapen, Kalasjnikov, sprängmedel. Det är tjockt grymt. Folk håller käft.
Jag gör brott efter brott, men samhället kan inte stoppa mig. Snatteri var det i början. Cykelstölder blev bilstölder blev bostadsinbrott, båtmotorer, fickstölder, åldringar. Jalla! Jalla! The show must go on! Jag är redan fucking geni.
Priset på två avokados och en banan kostar en timlön för de jobb vi kan få. Fuck it! Finns det nån anledning att inte bli kriminell?
En kort tid satt jag på LVU-anstalt. Fett med bra tips du får där. Institutionerna är en idéslott om nya brott när du kommer ut. Man pratar inte om annat än nästa rån, nästa uppgörelser. Beckna droger utanför skolan är lätta cash, du vet. Mina föräldrar tror jag går till plugget. Dom jobbar med städ och får bidrag, pengarna räcker inte. Och de vet inte om vad jag gör på kvällar.
Jag har inga betyg, och jag säger inte det här för att skryta, men jag är fett bäst på orten. Säkert baxat hundra grejer jag inte åkt fast för. Folk ser men säger inget, Golare tar dom större killarna hand om. Polisen lovar vittnesskydd och ny identitet till den som tjallar. Ingen litar på dom. Bröderna gör en markering, trashar bilen, hemmet eller ansiktet. Om nån säljer droger på min planhalva kommer dom äldre killarna skjuta honom i båda benen. Så gjorde jag också i början. Det var ovanligt då, har blivit mycket värre nu. Det finns inte ingen tröskel längre. Alla har Kalasjnikov och fucking handgranater,
Erfarna kriminella med tunga meriter är förebilder. Vi snackar om häftiga grejer dom gjort när vi sitter på ungdomsanstalten. Dom sitter inne med långa straff på olika fängelser. Vad folk inte fattar är att våld ger gemenskap, identitet, tillhörighet och manlighet. Det är en livsstil.
Jag är inte delaktig i fucking svennesamhälle. Svenskarna kallar oss radikaliserade, parallellsamhälle, utsatta områden, skuggvärld. Vi garvar åt det. Låter som en sjukt bra film. Och det är som det ska. Orten är vårt territorium. Polisen är alltid lite efter. Dom är clowner. Dom har ingen insyn i vår business. Bröderna styr med egna lagar. Livet utanför har inget med oss att göra. Vårt nätverk, våra metoder gäller.
Man kan komma från en dålig bakgrund men ändå lyckas med brott. En dag kommer jag klättra uppåt i hierarkin, bli ledare och ta över. Jag är kriminell och vill inte vara nåt annat. Det är min enda möjlighet, det är mitt liv.
Mitt i karriären
Jag är 33 år och mellanchef i nätverket. Jag har avancerat och lämnat utmarkerna söder om stan. Jag har inlett en ny fas i min karriär. Mitt liv har förändrats, Jag bor i lägenhet i Vasastan nu. Det stora våldskapitalet jag förvaltar har gett mig respekt och välbetalda jobb. Fixa småstjärnor till fotfolket, till armén är min uppgift. Jag rekryterar yngre folk till hundjobben, lockar med brudar och vapen. Logistiken kring narkotika-leveranser från knutpunkterna arrangerar jag, utpressningar, sprängningar och beskydd. Flickorna från öststaterna tar jag också hand om och placerar ut i lägenheter.
Förra veckan hände nåt riktigt tråkigt. Men jag vete fan om jag känner nåt. Han var en kompis. Jag var tvungen skjuta honom i huvudet. Han var en konkurrent. Det handlar om att visa sig kapabel. Handlingskraft premieras, ger status, respekt. Jag hade inget val.
Du anar inte hur svenska tjejer suger för machomän med snabba bilar. Festglada efter lite kokain och klubb är de hur användbara som helst. Ibland är vi tre män på en tjej. Brudarna klagar inte.
Idioten jag blåste huvet av hade sålt kristalliserad metamfetamin för femtonhundra till vår kundkrets. Vi tar två lax och får det av alla. Ingen ifrågasätter vårt pris. Och så kliver idioten in. En markering var absolut nödvändig, Statuera exempel. Rivalerna får ta lärdom av sina misstag. Man går inte in på andras mark. Jagar i andras revir. Det är förbannat keff.
Det ryktas att polisen är mig på spåren. Men jag har inget att förlora. Åker jag in så är jag trygg. Bakom galler blir jag inte lika lätt mördad. Gratis mat, gym och flera bröder finns i fängelset. De täcker upp bakom min rygg. Fienden vill knulla mig tills jag skriker och ruttnar. Konkurrenter är ofta gamla vänner som blivit dödsfiender i bråk om pengar. De har också sitt folk där, fast på andra avdelningar. Vi hålls åtskilda. En dag kommer nån dö därinne, men det är inte jag. Garanterat.
I actionfilmen om mitt liv spelas huvudrollen av en hacker. Han är som en spegel av mig. Jag är skicklig på datorer och att kidnappa data. Lösensumma för informationen till ditt konto, eller ditt hus ska brinna. Andra uppgifter än i tonåren. Inte lika skitigt som förr. Renare, säkrare. Kunden betalar om han vill ha kvar sina tänder i käften och inte bli krympling. Hammaren är ett bra verktyg att ha med ut. Räcker oftast med att förklara vad den kan uträtta för att kunden ska se fördelen men en ekonomisk transaktion. Såna här affärer hinner jag fixa under villkorlig frigivning. Jag tänker inte bete mig som ett lamm för att komma ut tidigare. De ska veta vem som styr.
Den framgångsrike affärsmannen
Mitt namn är Rodriguez. Du kan kalla mig kungen. Jag är på toppen på pyramiden. Jag residerar på en bra adress i en stor villa i Bromma. Polisen ser inte åt mitt håll. Jag är gift, har en vacker fru, familj och intelligenta barn satta i en bra skola, Kör Mercedes SUV. Fasaden är klanderfri. Jag utstrålar framgång och ledarskap. Mina skräddarsydda Guccikostymer beställer jag från boutiquer i stan. Men jag har en olat med för många, och för stora, guldringar på fingrarna. De har följt mig i karriären. Jag måste sluta med dem.
Strategi, visioner och riskanalys i den högsta hierarkin sker på kontoret i en av våra restauranger, på min yacht i det blågröna Medelhavet, på flotta hotell med palmer där ingen av fotfolket eller lägre mellanchefer skulle drömma om att residera. De människorna räknas inte längre.
Mina närmaste förbindelser är cheferna under mig, bankfolk och investerare. Vi har traditionella kontorsmöten. Affärsuppgörelser med storkunder sker på exklusiva restauranger, klubbar och nöjesetablissemang.
Vardagen handlar om att säkerställa att markpersonalen sköter sina åtaganden, att mellancheferna rekryterar bönderna i schackspelet, att allt rullar enligt plan. Hur går affärerna, hur mycket är omsättningen från narkotikahandeln, prostitutionen, spelklubbarna? Pengar ska tvättas, flyttas, investeras i lönsamma branscher. Det är mitt jobb.
Relevant information från mellanledet redovisas till mig som siffror. Höga chefer från Marocko och Colombia vill ha revisionen från mig i tabeller och statistik. Lyser siffrorna röda tas allt ifrån mig och nån kapabel tar över titeln som the Boss.
Ingen kan kalla mig kriminell, jag är en vanlig enkel affärsman – som lyckats.
info@opulens.se
