Trafiken har blivit ett slagfält

TRAFIKEN. Lars Thulin konstaterar att trafiksituationen i Stockholm har blivit alltmer problematisk. Ett slagfält där det utspelas en kamp mellan bilister, fotgängare och cyklister.

Trafiken i huvudstaden beskrivs ofta som en kamp mellan bilister, cyklister samt gående. Jag antar att samma sak gäller i de flesta någorlunda stora städer i landet. I synsättet på trafiken som ett slagfält med tre olika arméer tycks ingå att man bara kan tillhöra en av dessa grupper.  Man representerar någon av dem och aldrig någon annan. Jag har dock i fem decennier ingått i alla. Och kan därför se hela utvecklingen av trafikkulturen över tid. Förändringen är stor och min analys är entydig.

Fotgängare har till stor del blivit allt sämre och farligare trafikanter. Utvecklingen för cyklisterna är dessvärre den samma. Bilister har däremot generellt sett blivit bättre och mer hänsynstagande. Allt detta beror på den tekniska utvecklingen.

Avskärmade fotgängare ‒ en trafikfara 

Låt oss börja med fotgängare. Förändringen beror helt på den nya tekniken – läs mobiltelefoner och hörlurar. För även den som bara använder sina fötter i trafiken och tar sig fram långsamt, måste vara uppmärksam, både för sin egen skull och för andras. Men dagens fotgängare kan i många fall till stor del ge ett intryck av att ha förlorat både syn och hörsel. För vid öronen finns hörlurar som utestänger en betydande del av omvärlden. Ögonen är ofta helt fastnaglade vid en liten skärm. Därför väljs självklarheter, som att se sig för när man går över en gata, ofta bort som något oväsentligt. Något som inte kan konkurrera med det som ständigt pockar på uppmärksamhet i öron respektive ögon.

En tur på en trafikerad cykelbana vid rusningstid en morgon eller eftermiddag utvecklas idag ofta till en nära-döden-upplevelse. Helt olik miljön då jag som tjugoåring hade cykeln som främsta fortskaffningsmedel. Rytmen idag är hård, riskfylld och fylld av egoism. Det beror på att dagens tvåhjulingar är annorlunda mot förr.

Macho-kultur i trafiken

Sport- och tävlingscyklar har blivit lättare i vikt och förfinats med växlar. Därför har de blivit viktiga redskap i den ständiga macho-kulturen. Där något, ibland oklart vad, ständigt måste bevisas. Det framstår som att den dagliga turen fram och tillbaka till jobbet har blivit träningspass och/eller en tid som ständigt måste pressas att bli kortare.

Lycramännens ilska

Snabbcyklande män i tajta lycratrikåer vräker sig fram med minimala marginaler, aggressiva omkörningar och hårda inbromsningar. En tvekan eller litet vinglande från en annan cyklist utvecklas blixtsnabbt till en livsfarlig situation. Men ilskan och de arga utropen från lycramännen gör klart att de aldrig begår något fel. Bara alla andra. Beteendet beror antingen på bristande uppmärksamhet, dödslängtan eller total brist på hänsyn. I värsta fall sammanfaller alla dessa faktorer.

Elcyklisterna  

Nu har en ny grupp tillkommit som gör det ännu värre – elcyklisterna. Problemet är att de förfogar över en fantastisk teknik som gör att de ibland har en annan rytm än cyklar som enbart drivs av muskler. Därmed provoceras lycramännen. De blir djupt kränkta av att bli omkörda av de eldrivna, så de reser sig i sadlarna och tar upp kampen. Och blir ännu farligare för oss andra.

Mardrömmar om cyklister

För en stor del av cyklisterna gäller dessutom att lagar rörande trafikljus, enkelriktning, belysning på fordonet i mörker samt högerregel, enbart uppfattas som vänliga rekommendationer. Sålunda, inget att bry sig om. Jag har kamrater med extrajobb som busschaufförer i Stockholm. Flera av dem berättar om mardrömmar som plågar dem. Mardrömmar om cyklister som vinglar fram mot enkelriktat, mot rödljus och utan belysning på nattsvarta gator. Mardrömmar som beror på vad dessa bussförare upplevt under sin vakna tid.

Bilisterna har bättrat sig

Vad har hänt med bilisterna? Jag har de senaste 30 åren kört upp mot 2 000 mil om året och tycker att rytmen under dessa år blivit lugnare och långsammare. Hänsynen mot andra och viljan att förlåta misstag, som sent filbyte eller tvekan i en korsning, har blivit större. En enkel beskrivning är att allt går mjukare. Även här handlar det om ny teknik. I detta fall är den positiv för alla.

Tre saker ligger bakom förändringen. En är den yttre trafikmiljön – gator har smalnats av, försetts med gupp och med tuffare hastighetsbegränsningar. En annan är bilens utveckling, automatväxel och allehanda elektronik gör körningen lättare och säkrare. Den tredje att det nog inte är lika macho att köra bil som tidigare. Man behöver inte längre bevisa så mycket när man sitter bakom ratten.

Miljöpartiet har bidragit till försämringen

Politikerna gör det dock inte alltid bättre. I Stockholms stadshus har frågor om trafik helt tagits över av Miljöpartiet. Partiet bytte sida och köpte högerns världsbild i utbyte mot några meter cykelbanor och jättesatsning på elsparkcyklar. Förra trafikborgarrådet lade sig platt för smarta multinationella leverantörer av dessa fordon – bolag som grundlurade honom. Och snöröjningen prioriterades för cyklister medan de gående glömdes bort. Detta kallades feministisk snöröjning.

Slutsatsen är att om huvudstadens bilister uppförde sig som dess cyklister och gående, skulle vi ha en ständig repris av Stockholms blodbad på våra gator. Nu finns istället slagfältet främst på trottoarer och cykelbanor. 

Hur ska det bli bättre? Förmodligen med hjälp av någon app…