MINNESORD. Nyligen bortgångna Tina Turner var “en kvinnlig urkraft som gjorde att hon attraherade både män och kvinnor. Hon var en vulkan på scen,” skriver Lars Thulin.
Det sägs ibland att den nya kommunikationstekniken fjärmar oss från varandra. Det personliga mötet tonas ned och ersätts till stor del av att vi stirrar ner i skärmar. Förr kunde vi prata med varandra vid korta möten på bussar och tåg. Kanske bara lätt meningslösa utbyten av tankar kring vädret eller det som passerade förbi, men ändå verkliga möten. Idag är det nästan omöjligt för elva av tio passagerare är uppslukade av sin skärm och kroppsspråket skriker därför: stör mig inte!
Men det finns en andra sida av detta. Dels att vi kan hålla kontakt med vänner i realtid trots avstånd. Tekniken gör geografin och i viss mån tiden till betydelselösa faktorer. Den andra är att vi kan bli ensidiga vänner, alltså bli nära bekanta med folk som inte har en aning om att vi ens finns.
För mig blev det senare ytterst påtagligt då jag nåddes av nyheten att artisten Tina Turner gått ur tiden, 83 år gammal. Hon kallades the Queen of Rock’n’ Roll och i egenskap av detta var hon en av världens mer kända och beundrade kvinnor. Dödsfallet var inte oväntat, hon hade varit mycket svårt sjuk en längre tid.
Men hennes död berörde mig på ett djupare vis än hur mina föräldrar påverkades när, låt säga Edith Piaf dog. För dagens medier och enorma tillgång till musik gjorde att jag blivit övertygad om att personligen ha känt Tina Turner under hela mitt vuxna liv. Och utifrån reaktionerna runt om i världen är jag inte ensam om den upplevelsen.
Detta är både vackert och skrämmande. Vackert för att en person så kan beröra så många i en hel värld. Skrämmande för det visar att gränsen mellan fiktion och den verkliga verkligheten kan suddas ut. Enkelt uttryckt: har vi kraft kvar till våra närmaste – släkt och vänner – när vi lägger så mycket på personer vi egentligen bara fått kontakt med i form av digitala ettor och nollor på skärmar och i ljudspår?
Den tanken förföljde mig samtidigt som jag hungrigt surfade runt på sajter inom och utom Sverige för att läsa allt om henne. Inte för att jag behövde lära mig mer. Utan för att se om andra hade samma upplevelse av henne som jag. Och fann att ja, så är det.
Tina Turner älskade att stå på estraden. Och det kändes som att hon älskade just mig och kommer göra allt för mig de närmaste timmarna.
För hennes stora styrka, vid sidan av ren musikalitet var en närmast otrolig scennärvaro. Flera beskriver henne som den allra bästa liveartisten som funnits inom rock/pop. Jag är beredd att skriva under. En gång har jag fått se henne live och det var på Globen i Stockholm på 90-talet. Det glömmer jag aldrig. Och nog inte heller de övriga över 10 000 den kvällen i den märkliga kulan i Johanneshov.
Från stunden då hon på alltför höga klackar sprang/stapplade in på scenen ägde hon den. Varje kvadratdecimeter. Efter första låten var vi alla övertygade om två saker. Tina Turner älskade att stå på estraden. Och det kändes som att hon älskade just mig och kommer göra allt för mig de närmaste timmarna.
När den känslan uppnås gemensamt bland så många skapas något som bara kan kallas ren och skär magi. Hur uppstod den? Givetvis genom musiken, en sällsam och bred blandning av rock, R&B, soul och disco framförd av en hes, stark och ändå smeksam röst. Men även hennes person. Hon ångade sensualitet, ja ren sexualitet, det måste man ha varit eunuck för att inte känna. Och hon spelade på det. Hennes klädsel på scen gjorde ingen tillverkare av textilier glad. För åtgången av tyg var minimal.
Sådant kan lätt slå över i det patetiska och vulgära, rent slampiga. Så blev det inte här. Hon bjöd bara på sig själv. Hennes uppenbarelse skrek att hon var kvinna och att hon var sexig. Och var stolt för det. Men större än detta var värmen och glädjen. Det var helt enkelt oerhört roligt att få vara Tina Turner. Därför blev hon inte sexsymbol utan en kvinnlig urkraft som gjorde att hon attraherade både män och kvinnor. Hon var en vulkan på scen, både vad gällde röst och kropp.
En hel värld tyckte så. Ingen enskild artist har sålt så många biljetter till livekonserter som hon. 1988 samlade hon 180 000 åskådare på Maracanastadion i Rio de Janeiro, världsrekord för en soloartist. Hennes turné 2000 sålde biljetter för över 100 miljoner dollar, också det ett rekord.
Inte nog med det. Hennes privatliv var som en Netflix-film och Askungesaga. Hon föddes i Tennessee 1939 som Anna Mae Bullock och växte upp under enkla förhållanden. Blev ensamstående mamma alldeles för tidigt. Karriären satte ordentlig fart då hon blev partner, både professionellt och privat med musikern Ike Turner. Tillsammans blev de megakändisar redan på 60-talet. Yrkesmässigt var deras relation en succé, privat var det en katastrof. En alltmer svartsjuk och dominerande Ike kontrollerade henne, vilket ledde till långvarig fysisk misshandel. Till sist lämnade hon honom. Men Ike var inte bara en duktig musiker utan även listig affärsman. Så efter skilsmässan ägde världsartisten Tina Turner bara två saker. Sitt namn och sin röst.
Det visade sig vara mer än tillräckligt. För detta räckte till en ny karriär, långt större än den tidigare, medan Ike föll i glömska. En sådan story gör att man måste älska henne även utanför scenen och skivstudion.
Så många i världen förlorade en god vän igår. Tack, Tina för allt du gav världen!
lars.thulin@opulens.se
