POLARISERINGEN. “Ribban för anständighet och liberala ideal har aldrig varit lägre”, skriver Myra Åhbeck Öhrman och funderar på om de som steppar åt höger drivs av ren desperation eller en känsla av medvind.
Det hade varit lätt att tänka sig att den snabbt eskalerande karusellen av amerikansk politik skulle fungera som en väckarklocka för den svenska högern. Insikten om hur långt det kan gå när man låter mellanmjölksfascister skena fram ohejdat hade kunnat solidifiera den mer liberala falangen i sitt avståndstagande. Lägga band på motivationen att anamma eller vifta bort den potentiella faran med högerpopulismens ohederliga retorik.
Istället fick vi ännu mer bortviftanden i stil med “äsch, det var ju inte ens en riktig statskupp”, ljumma avståndstaganden och en upptrappad debatt där alla la manken till för att trissa upp ilskan mot politiska motståndare ytterligare. Ironiskt nog kom den från högerns håll förklädd som en diskussion OM just polarisering, utan självkritik eller dito insikt.
Liberalerna, KD och Moderaterna gör alla markeringar i tunga värdefrågor: Invandring, abort och samarbete med SD. SD flyttar mer och mer öppet sina politiska ideal närmare den historia de ägnat de senaste tio åren åt att låtsas att de är på väg bort från. Det är svårt att förstå om de drivs av desperation eller en känsla av medvind.
Å ena sidan är en viss typ av högljudda utspel för positionering att vänta sig så här år-före-valår. Kartan ritas ständigt om, och det här är sista chansen att prova vad som går hem hos väljarna innan de riktiga kampanjerna börjar.
Det är heller inte omöjligt att man tar lärdom av hur lätt det är att gå vidare från att Trumps hejaklack revirkissar över hela Kapitolium och skriker om röstfusk samtidigt som Polen, Ungern och andra europeiska länder tävlar i fascistbingo vid sidan om.
Ribban för anständighet och liberala ideal har aldrig varit lägre, och det skulle inte vara första gången mänskligheten trodde sig kunna dra nytta av den typen av rörelse för att sedan inse att den inte har så mycket till bromsar. Fyra partier steppar åt höger – let’s do the time warp again.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Å andra sidan finns det en del av mig som vill tro att det drivs till viss del av desperation. Insikten om att inte ens Trumps politiska karriär höll för evigt och att han kommer att bli ihågkommen som USA:s mest pinsamma president genom tiderna.
Jag tror att de vet att det klimat som lyfte honom och andra högerpopulister till toppen pågått så pass länge att folk börjar vänja sig. Det innebär givetvis att de kan flytta sina positioner något längre högerut, men varje sådant steg minskar utrymmet för framtida utspel.
Ni förstår, klockan tickar. Ju längre tid som går utan att systemkollapshögern förbättrar något av de samhällsproblem de målat upp som sin högsta prioritet, desto större är risken att folk söker andra lösningar. Därför måste man hela tiden leverera – om inte lösningar, så åtminstone mer ilska.
Det är liksom problemet med den där typen av krigsretorik. Folk tröttnar och slutar reagera som de gjorde till en början. Till slut finns bara avgrunden kvar för att väcka deras ilska med, och när du väl slår i botten finns ingen väg tillbaka till makten.
Socialdemokratin är tråkig och ofta frustrerande för att partiet försöker bygga för långsiktiga kompromisser och stabilitet. Detsamma kan man inte säga om accelerationsretorik om livshotande kulturkrig och invandring. Förr eller senare trillar alla över kanten, eller tappar greppet om makten.
Jag vill inte förminska den potential till skada som finns på väg till den där avgrunden eller glömskan. Det bör ingen göra. Jag vill bara påminna er – både högerhopparna och deras slitna motståndare – om att nu är en utmärkt tidpunkt för att hoppa av karusellen om ni inte har för avsikt att sakta ner den.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
